Min första saknad

När jag var 7 år, snart 8, dog min mormor. Ingen nära mig hade dött tidigare, åtminstone ingen jag minns något av. Därför blev hennes död den största och mest sorgliga livshändelse jag behövt möta. Även om det nu är fyrtio år sedan minns jag ännu overklighetskänslan. Bedrövelsen. Deras lilla stuga som med ens blev så full av sorg och saknad. Jag minns att jag funderade på hur det kan komma sig att ett hus som är så fullt av något – kan kännas så tomt.

Hos mormor och morfar var vi alltid välkomna, även om det var mormor som var den som mest tog hand om oss. Mormor gav oss kokkaffe och världens godaste smörgåsar av hembakt rågbröd eller limpa. Morfar skötte sig och sitt, fåren och hästen, tills han satte sig för att vila ut i gungstolen om kvällarna. Själv gungade jag sällan. Medarna var långa och rädslan för att jag skulle slå över var alltför stor.

Bredvid morfars gungstol fanns den brun/gula rutiga bäddsoffan som vi med gemensamma krafter bäddade ut innan vi kröp ner under täcket. Oftast var det jag och någon av mina kusiner. Ovanför våra huvuden tickade den stora klockan medan katten tyst tassade kring. Kungen och Silvia tittade ner på oss från sin prydnadstallrik på väggen. Soffan var skarp och obekväm, ändå sov man aldrig så gott som hos mormor och morfar. Ända tills gryningen då vi vaknade av ljudet från spisluckan och det första knastret av eld i deras Högfors.

Mormor blev sjuk. Angina Pectoris, sa man då. Ingenting som inte skulle gå att fixa idag, men som den tiden ledde till att hon dog alltför tidigt. Idag skulle hon ha kunnat leva ännu många år till. En av de kvällar min kusin och jag var hos dem blev hon hastigt dålig och eftersom de ännu inte hade telefon – snudd på otänkbart idag – bad morfar oss att springa så snabbt vi kunde till hans bror och säga att han skulle ringa efter ambulans. Så vi klädde på oss och sprang längs den mörka grusvägen. Den sista biten genade vi genom skogsbacken. Min några år äldre kusin jagade på mig som med andan brännande i halsen var trött och rädd. ”Spring Linda, annars dör mormor” – och jag visste ju att hon hade rätt.

Mormor dog, inte den kvällen, men nära inpå. Medan morfar levde i över 20 år till. Fortsättningsvis sov vi ibland över och på något sätt tog morfar över alla de uppgifter som tidigare varit mormors. Han bjöd på kokkaffe och goda smörgåsar. Inte av eget bakat bröd men av den näst bästa varianten, rågbröd från Replot Hembageri. Han hjälpte oss att bädda ut soffan och gjorde eld i spisen om morgnarna. Han levde vidare.

Idag är det Allhelgona och skaran av människor som jag saknar växer. På olika begravningsplatser runt om i nejden vilar nu människor från olika generationer. Är det något jag lärt mig är det att döden själv väljer vem han bjuder in, jag eller någon annan har inte mycket att säga till om. En del av mina människor minns jag bättre, andra sämre. En del ansikten ser jag ännu tydligt medan jag av andra minns dofter eller känslor de väckte i mig. Jag minns kanske hur de gjorde olika saker och varför. Underfundig humor och skratt.

Hoppas att ni ser mitt ljus idag – det är till er.

2 reaktioner till “Min första saknad

  1. Moster hulda var som en mamma jag minns bra 1951 och några år framåt när vi drog en gammal eka fram o tillbaka över sandofjalin. Din morbror

    1. Sandofjalin ja, mest vass där nu för tiden men vi hann skrinna där som små. Tack för din kommentar – det känns som om den kanske slutade lite mitt i? Skriv gärna mer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s