Gud som haver

… barnen kär.

Japp, det är jag igen, hon som inte kan bestämma sig om hon ska tro fullt ut eller inte och därför bekänner sig till sin alldeles egna hittepåreligion: ”nödfallskristendomen”. Det är jag som ber när det behövs. Oftast när ännu någon person som jag tycker om har blivit allvarligt sjuk eller när jag riktigt gjort bort mig. När det gäller det senare ber jag väl egentligen inte för att du ska reda upp det, utan helt enkelt för att jag inte ska behöva bära min dumhet ensam. Det känns bättre så.

Men nu till exempel, är det ganska bra med mig. Därför tänkte jag för en gångs skull ställa en fråga utan att specifikt begära någonting. Du förstår, några vänner till mig har en grej som dom inte kommer överens om. Orsaken till att jag frågar just dig är att du finns med i den här frågeställningen. Eller kanske inte du, men dina världsliga ägodelar. De höga vackra trästugorna, de vidsträckta gröna skogarna och lite annat smått och gott som du förvarar här nere hos oss.

En del av mina vänner menar nämligen att dina stugor och skogar är beroende av något som vi på jorden kallar kommungräns. Medan andra säger att dina egendomar är din ensak och att du är den bäste organisatören för dem. Själv vet jag inte riktigt hur jag tänker men om jag ser på hur länge du har hängt med så är jag nästan hundra på att du kommer att överleva alla kommuner och typer av världsliga gränser. Jag menar, hur många omorganiseringar har inte du varit med om under de senaste tusentals åren?

Jag kan till och med tänka mig att dina hus – trots att du med dem ger många mänskor en trygg plats – inte är det viktigaste för dig. Utan att du istället gärna skulle se att mänskor betraktade det du är och står för som det allra allra viktigaste.

Fast vad vet jag?

Som nödfallskristen.