Bränd

Ibland överraskar man sig själv. Ordentligt. Typ som igår när jag plötsligt bestämde mig för att svepa ihop en pepparkaksdeg från scratch. Ibland överraskar livet en tillbaka. Så till den milda grad att det visade sig att vi hemma i köksskåpet faktiskt hade alla kryddor som behövdes. Kan ni förstå – nejlika, ingefära och kardemumma, bara så där! Men för att jag inte skulle gå där och tro att life always is a happy place, tog vetemjölet slut halvvägs i processen. Nån måtta får det väl vara.

Som ni säkert vet ska man inte baka ut kakorna direkt, utan degen ska få vila i kylskåpet tills nästa dag. Vilket innebär att själva kaktillverkningen ägde rum för några timmar sedan. Just nu finns i mitt kök två plåtar med fint bruna pepparkakor och en där kakorna skiftar mer åt det svarta hållet. I samband med att just den var inne i ugnen fick jag nämligen ansvaret för ett litet hundbarnbarn som ännu inte är helt rumsrent. Eftersom hundbarn fungerar exakt som mänskobarn visste jag att när han försvinner utom synhåll och ger noll ljud ifrån sig, hänger det på sekunder. Jag sprang alltså, men hann ändå inte. Medan jag torkade hundlämningar i grovköket förkolnade pepparkakorna i andra änden av huset. Shit happened, so to say.

Hundbarn, mänskobarn. Pepparkakor, liv. Dagen lärde mig ändå något, att inte hålla på med för många saker på en gång. Den lärde mig att obehagliga överraskningar infinner sig när man minst behöver dem.

Och dessutom, att samma obehagliga överraskningar kan komma i de mest charmiga förpackningar som någonsin tillverkats.