Bränd

Ibland överraskar man sig själv. Ordentligt. Typ som igår när jag plötsligt bestämde mig för att svepa ihop en pepparkaksdeg från scratch. Ibland överraskar livet en tillbaka. Så till den milda grad att det visade sig att vi hemma i köksskåpet faktiskt hade alla kryddor som behövdes. Kan ni förstå – nejlika, ingefära och kardemumma, bara så där! Men för att jag inte skulle gå där och tro att life always is a happy place, tog vetemjölet slut halvvägs i processen. Nån måtta får det väl vara.

Som ni säkert vet ska man inte baka ut kakorna direkt, utan degen ska få vila i kylskåpet tills nästa dag. Vilket innebär att själva kaktillverkningen ägde rum för några timmar sedan. Just nu finns i mitt kök två plåtar med fint bruna pepparkakor och en där kakorna skiftar mer åt det svarta hållet. I samband med att just den var inne i ugnen fick jag nämligen ansvaret för ett litet hundbarnbarn som ännu inte är helt rumsrent. Eftersom hundbarn fungerar exakt som mänskobarn visste jag att när han försvinner utom synhåll och ger noll ljud ifrån sig, hänger det på sekunder. Jag sprang alltså, men hann ändå inte. Medan jag torkade hundlämningar i grovköket förkolnade pepparkakorna i andra änden av huset. Shit happened, so to say.

Hundbarn, mänskobarn. Pepparkakor, liv. Dagen lärde mig ändå något, att inte hålla på med för många saker på en gång. Den lärde mig att obehagliga överraskningar infinner sig när man minst behöver dem.

Och dessutom, att samma obehagliga överraskningar kan komma i de mest charmiga förpackningar som någonsin tillverkats.

 

 

Never leave home without it

Eftersom jag den här gången skulle få sällskap på min resa ner genom detta glesbebyggda och novembermörka land, så inleddes förberedelserna redan igår. Med genomsökning av gult hus efter allt som man av någon anledning kan tänkas behöva på en treochenhalv-timme evighetslång tågresa. Med laddning av diverse elektronisk utrustning (efter att man lokaliserat alla laddare). Men framförallt, med laddning av matsäck.

Hunger är nämligen inget att leka med. Det är dödligt allvar när en medelålders mamma och en son som befinner sig fem före tonåren blir hungriga. Samtidigt. Egentligen borde vi vara försedda med blodsockervarnare båda två. Eller helst flera varnare jämnt utspridda över kroppen, för att om möjligt helgardera oss.

Så vi hastade iväg till den lokala butiken och shoppade godis. Dricka. Och för syns skull också två bananer. Vi vill ju inte att någon ska tro att vi lever blott och enbart på socker. Sen balanserade vi upp bananerna med masstillverkad pepparkaksdeg samt dito kristyr, för att efter det hasta iväg tillbaka hemåt och tillverka några plåtar pepparkakor.

Och här sitter vi nu, nästan framme i Helsingfors. Fulla med choklad. Lite banan. Många pepparkakor. Och ett antal masstillverkade smörgåsar som vi köpte i tågets restaurangvagn. Man kan ju nämligen inte komma ihåg allt och smörgåsarna tillhörde den kategori som vi osannolikt nog lyckades glömma. Det torde alltså inte föreligga någon risk för att blodsockernivån blir för låg.

Någonsin igen.

 

Bekännelse i jultid

Jag tycker inte om att baka pepparkakor. Alls. Den illvilliga degen klibbar fast överallt: i bordet. I kaveln. Under stolarna. I hundens päls.

Det mjöl som man i allt större kvantiteter tar till för att om möjligt minimera vansinnesklibbet lägger sig överallt: i köket. I vardagsrummet. Och helt garanterat finns lite också i källaren. Och varmvattenberedaren. Det enda stället där mjölet inte finns i tillräcklig mängd är på och under degen.

Om man mot förmodan lyckas få degen utkavlad finns det inte en chans i världen att man i ett stycke skulle få pepparkakorna i helt tillstånd överflyttade till en plåt .

Om man mot förmodan skulle lyckas få pepparkakorna hela och överflyttade till en plåt har man dem garanterat två millisekunder för länge i ugnen. (Så kan hända exempelvis om man blinkar. Eller nyser. Eller böjer sig ner för att plocka deg ur hundens päls.) Och brända pepparkakor är inte goda. Alls.

Det enda man borde göra med pepparkaksdeg är att äta den som den är. För det är gott. Och gör underverk åt förståndet som då har lysande utsikter att bevaras.

Åtminstone till jul.

/ Linda