Efter att jag imorse försökte stänga ytterdörren (till huset) med bilnyckeln (fjärrkontroll till råga på allt) insåg jag att den här dagen kanske inte kommer att gå till historien som den bästa av dagar. Men vad gör man? Man kämpar fan vidare.
Så jag tog mig till jobbet. Loggade in. Segade mig uppför trapporna (skojar, tog hissen) upp till våning sju. Väl uppe betade jag av ärende efter ärende som lämnat liggande under de dagar som jag varit på resa eller agerat värd på konferens. Och mot alla odds var jag vid lunchen på topp igen, alldeles speciellt eftersom jag fick ägna den åt ett möte med två av mina fantastiska kollegor (ni vet vem ni är), med samma lössläppta humor som jag och som dessutom, har hjärtat på rätt ställe.
Märkunderligt nog, och trots snudd på hysteriskt gemensamt skrattande, kvävdes vi inte på fredagsbiffen med fredagsbean, utan kunde skiljas åt för att på våra respektive kontor fortsätta beta av ärenden.
Så det gjorde jag, fram tills klockan var eftermiddag och jag skulle packa bilen full av projektmaterial inför måndagens äventyr. Jag släpade och bar. Till hissen. In i hissen. Ner med hissen. Ut till bilen. Och repeat. Tills bilen var till bristningsgränsen fylld av rekvisita och jag var till bristningsgränsen fylld av ledighetsbegär.
Varpå jag satte mig i bilen och åkte mot fredagsvansinnet på jorden: Stenhaga. Och kan ni förstå? Varenda trafikljus slog om när jag kom! Till grönt? Nej förbanne mig – till rött. Jag körde. Och väntade. Körde. Och väntade. Tills ratten var fylld av tandspår och hjärnan långsamt förtvinade och dog. Men sen förstår ni, slog det mig att jag höll på att bli en ….
GNÄLLKÄRRING
Varpå jag frågade mig själv: vill jag faktiskt ägna mitt liv åt att leta fel överjävlaallt och ondgöra mig över alla, allt och ingenting? Över alla som gör för mycket eller för litet eller inget alls. Över alla som står i min väg, som vägrar gå på min väg eller som gräver av den. Eller vill jag istället försöka föra in lite god energi och bidra till ens ett uns av försök till förståelse för varandra och varandras gärningar?
Anamma! Eftersom det finns alldeles tillräckligt med gnällkärringar och dito gubbar i världen så svarade jag det senare. Minns ni den där filmen – vad var det nu den hette… Pay it forward?
Vad satsar du hellre på? Payback?
Eller pay forward.
Linda gillar läget 