Nu ska fan gnällas!

Efter att jag imorse försökte stänga ytterdörren (till huset) med bilnyckeln (fjärrkontroll till råga på allt) insåg jag att den här dagen kanske inte kommer att gå till historien som den bästa av dagar. Men vad gör man? Man kämpar fan vidare.

Så jag tog mig till jobbet. Loggade in. Segade mig uppför trapporna (skojar, tog hissen) upp till våning sju. Väl uppe betade jag av ärende efter ärende som lämnat liggande under de dagar som jag varit på resa eller agerat värd på konferens. Och mot alla odds var jag vid lunchen på topp igen, alldeles speciellt eftersom jag fick ägna den åt ett möte med två av mina fantastiska kollegor (ni vet vem ni är), med samma lössläppta humor som jag och som dessutom, har hjärtat på rätt ställe.

Märkunderligt nog, och trots snudd på hysteriskt gemensamt skrattande, kvävdes vi inte på fredagsbiffen med fredagsbean, utan kunde skiljas åt för att på våra respektive kontor fortsätta beta av ärenden.

Så det gjorde jag, fram tills klockan var eftermiddag och jag skulle packa bilen full av projektmaterial inför måndagens äventyr. Jag släpade och bar. Till hissen. In i hissen. Ner med hissen. Ut till bilen. Och repeat. Tills bilen var till bristningsgränsen fylld av rekvisita och jag var till bristningsgränsen fylld av ledighetsbegär.

Varpå jag satte mig i bilen och åkte mot fredagsvansinnet på jorden: Stenhaga. Och kan ni förstå? Varenda trafikljus slog om när jag kom! Till grönt? Nej förbanne mig – till rött. Jag körde. Och väntade. Körde. Och väntade. Tills ratten var fylld av tandspår och hjärnan långsamt förtvinade och dog. Men sen förstår ni, slog det mig att jag höll på att bli en ….

GNÄLLKÄRRING

Varpå jag frågade mig själv: vill jag faktiskt ägna mitt liv åt att leta fel överjävlaallt och ondgöra mig över alla, allt och ingenting? Över alla som gör för mycket eller för litet eller inget alls. Över alla som står i min väg, som vägrar gå på min väg eller som gräver av den. Eller vill jag istället försöka föra in lite god energi och bidra till ens ett uns av försök till förståelse för varandra och varandras gärningar?

Anamma! Eftersom det finns alldeles tillräckligt med gnällkärringar och dito gubbar i världen så svarade jag det senare. Minns ni den där filmen – vad var det nu den hette… Pay it forward? 

Vad satsar du hellre på? Payback?

Eller pay forward.

 

 

Mittfingret!

Hemma lyssnar jag nästan aldrig på radio, medan jag i bilen ständigt har någon radiokanal på gång. Glatt zappar jag mellan Kiss, Nova och NRJ för att hitta den musik som bäst passar mitt sinneläge just där och då. Mellan varven när jag känner för lite lokal finlandssvensk radio kan det för en liten stund bli Yle Österbotten. Men nästan nästan aldrig X3M.

Någon kanske undrar varför jag ratar just extrem och det enda jag kan säga till mitt försvar är: föttifem år. Jag är ju faktiskt 45, vilket ingen av radiopratarna är. Dom är istället … ska vi säga, något yngre? Så pass att det uppstår en viss diskrepans mellan oss. Innan jag har hunnit fatta vad som är på gång är dom redan högljutt på väg till nästa samtalsämne eller happening.

Men av en händelse råkade jag zappa om just den kanalen imorse och vet ni, jag fick mig ett nytt ord på köpet: Mittfingret! Egentligen var det inte enbart ordet, utan det att de yttrade det med grym attityd och i exakt rätt sekund. Själv brukar jag säga ”pick one”, sen visa alla fingrar men insinuera att det är just det i mitten som ska väljas. Något som jag nu inser inte alls är lika effektfullt (men nog om det).

De pratade om terrordådet i Barcelona och kom fram till att oavsett de terrordåd som drabbar oss. Och oavsett den rädsla som olika terrorister och krafter just nu  försöker sprida i världen, så kan och ska vi inte sluta leva.

Nej mittfingret! åt dom.

Och någon timme efter att jag skrev det här fick jag höra om Åbo…

MITTFINGER igen. Det finns ingenting som rättfärdigar en sådan gärning. Ingenting.