Nu ska fan gnällas!

Efter att jag imorse försökte stänga ytterdörren (till huset) med bilnyckeln (fjärrkontroll till råga på allt) insåg jag att den här dagen kanske inte kommer att gå till historien som den bästa av dagar. Men vad gör man? Man kämpar fan vidare.

Så jag tog mig till jobbet. Loggade in. Segade mig uppför trapporna (skojar, tog hissen) upp till våning sju. Väl uppe betade jag av ärende efter ärende som lämnat liggande under de dagar som jag varit på resa eller agerat värd på konferens. Och mot alla odds var jag vid lunchen på topp igen, alldeles speciellt eftersom jag fick ägna den åt ett möte med två av mina fantastiska kollegor (ni vet vem ni är), med samma lössläppta humor som jag och som dessutom, har hjärtat på rätt ställe.

Märkunderligt nog, och trots snudd på hysteriskt gemensamt skrattande, kvävdes vi inte på fredagsbiffen med fredagsbean, utan kunde skiljas åt för att på våra respektive kontor fortsätta beta av ärenden.

Så det gjorde jag, fram tills klockan var eftermiddag och jag skulle packa bilen full av projektmaterial inför måndagens äventyr. Jag släpade och bar. Till hissen. In i hissen. Ner med hissen. Ut till bilen. Och repeat. Tills bilen var till bristningsgränsen fylld av rekvisita och jag var till bristningsgränsen fylld av ledighetsbegär.

Varpå jag satte mig i bilen och åkte mot fredagsvansinnet på jorden: Stenhaga. Och kan ni förstå? Varenda trafikljus slog om när jag kom! Till grönt? Nej förbanne mig – till rött. Jag körde. Och väntade. Körde. Och väntade. Tills ratten var fylld av tandspår och hjärnan långsamt förtvinade och dog. Men sen förstår ni, slog det mig att jag höll på att bli en ….

GNÄLLKÄRRING

Varpå jag frågade mig själv: vill jag faktiskt ägna mitt liv åt att leta fel överjävlaallt och ondgöra mig över alla, allt och ingenting? Över alla som gör för mycket eller för litet eller inget alls. Över alla som står i min väg, som vägrar gå på min väg eller som gräver av den. Eller vill jag istället försöka föra in lite god energi och bidra till ens ett uns av försök till förståelse för varandra och varandras gärningar?

Anamma! Eftersom det finns alldeles tillräckligt med gnällkärringar och dito gubbar i världen så svarade jag det senare. Minns ni den där filmen – vad var det nu den hette… Pay it forward? 

Vad satsar du hellre på? Payback?

Eller pay forward.

 

 

Payback

Ni minns de två som i torsdags åkte ner till Helsingfors och därifrån vidare till Borgå? Fullastade med choklad, pepparkakor och en hel del annat mer eller mindre onyttigt? Efter några dagar fyllda av intressant kursande, roligt släktbesök, god mat och nostalgifärder medelst gul färja – är vi nu på väg hem igen. Gissa vad vi har med oss? Jo, en ryggsäck. Fylld med frukt. Nej jag skojar inte, vi har lånat en extra ryggsäck till all den frukt vi nu fraktar.

Men hur och varför kanske ni tänker nu. Vad är det egentligen som har HÄNT?  Det ska jag förklara för er, det finns nämligen något som heter karma. Ödet. Tingens ordning. Och så vidare. Och hur det nu gick karmade ödet till oss något alldeles förskräckligt i lördags. Eller min son blev tillkarmad, själv satt jag intet ont anande kurs.

För ser ni han var på julöppning med sin faster och köpte två lotter. Och schlabamm! Vann han ett gymbesök på den ena. Men eftersom vi inte hade någon extra tid att springa på gym, frågade de om de fick byta mot något annat, vilket de fick. Sonen fick en fruktkorg istället. Fin korg, mycket frukt. Efter det vecklade han upp sin andra lott och fick… ett spabesök! Samma sak där med tiden, dessutom var han inte riktigt upplagd för spa – så son och faster frågade om han kunde få något annat. Och det fick han: en väska fylld med… frukt! Och ett ljus. En liten ficklampa. Och tunna knästrumpor.

Och ni vet säkert alla hur det är när man någon gång vinner något, att man hemskt gärna vill ta hem det. Då spelar det absolut ingen roll om man råkar befinna sig 500 kilometer hemifrån. Så vi lånade ryggsäck och fyllde den med bananer, äpplen, clementiner, äpplen och persimoner. Sen fick vi och våra frukter skjuts från holmen till Borgå. Från Borgå till Helsingfors åkte frukterna och vi Onnibuss. Sen hade vi två timmar i Helsingfors innan tåget skulle gå, så godhjärtade som vi är visade vi bananerna & co  huvudstaden. Högst antagligen kommer de inte dit igen och vi ville ju att de skulle ha något fint att minnas. Och nu ligger de på hatthyllan ovanför oss och undrar över vart de är på väg. Fatta hur förvånade de ska bli när de plötsligt befinner sig i andra änden av landet! För att inte tala om hur förvånade vi är.

Chokoälskarna som gick på en mina.