Sa han, läkaren. Men det var domedagspredikan och nu pratar vi inte mer om det. ”Vem är jag förresten att säga åt dig hur du ska leva, jag som ser ut så här?” sa han sedan, och klappade sig förnöjt på sin egen lilla trivselmage. Efter det diskuterade vi vidare. Om det där med att ta hand om sig själv och sin kropp. Om motion, vikt och andningsövningar. Allt för att undvika att de sista åren blir, som han sade … blå.

De som känner mig vet att jag är en ganska slemmig typ. För många år sedan uttryckte sig till och med en (annan) läkare på det sättet i det intyg han skrev för vidarbefordran till skolan: ”Linda är en mycket slemmig flicka”. Tur att vi har humor hela bunten och förståelse för att språk har sina utmaningar, annars kunde vi lätt ha blivit stötta över hans formulering.

Men nu slirar jag som vanligt iväg. Den poäng jag försöker få fram är hur befriande det var att få sätta sig ner framför en läkare som pratade klarspråk. Som på riktigt var intresserad av mig och mitt mående. Som inte bara gick genom den årliga checklistan utan också tog sig tid och därför lärde mig nya saker om det tillstånd som jag ändå levt i och med i hela mitt liv: ”Hur är det med hjärtat – har du det på fel sida?” frågade han. Men nej, det kollade man tidigt upp att så inte är fallet. Även om det finns sådana av mina tämligen sällsynta diagnoskollegor som också lider av situs inversus med spegelvändning av de inre organen. Mitt hjärta slår där det ska. Ibland alldeles för mycket för saker som det kanske inte borde varva upp för, men också det är en annan historia.

Primär ciliär dyskinesi. Immotile cilia syndrome. Kartageners syndrom.

Den som inga fungerande flimmerhår har, den får gå … längre och fler sträckor alltså. Äta inte fullt så mycket gott. Och hålla igen på procenterna. Fast gällande det tror jag absolut att jag håller mig till forskningen som konstaterat att ett glas rött om dagen kan vara lika bra för hälsan som motion. Vetenskap är ju trots allt vetenskap och vem är jag att bestrida den?

Annars som vanligt, over and out.

 

 

 

2 reaktioner på ”Du vet det, och jag vet det

  1. Anonym skriver:

    En kronisk sjukdom kan få livet att se ut som hal is. Men se; personliga piruetter kan man göra likafullt!

    1. Linda skriver:

      Det gäller bara att hitta spelutrymme – inom marginalerna ryms en hel del!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: