Vad är det riktigt med oss mänskor? Som låter andra betala för oförrätter som vi själva råkat ut för. Som helst sparkar nedåt istället för att reda ut det hela med den som sårat oss. Mår vi verkligen bättre efter att ha brutit ut oss på vilt främmande personer?
Jag vill helst inte tro det, men idag fick jag ännu en gång ta emot all den frustration som personen framför mig (uppenbarligen) burit på alltför länge. Och vad gör man då? Man tar emot, även om det nu inte råkar vara mitt fel att kommunikationen brister i den organisation jag besökte. Att hens chef aldrig informerar om något. Att hen har en crappy lön för att göra shitty work och ännu till serva puckon som kommer in och begär sådant som de inte har möjlighet att ge. Trots att chefen gett ok – för vad vet egentligen chefen?
Men jag log, vinkade och andades lugnt. Så till den milda grad att innan jag gick därifrån fick jag till och med ett leende av en trött, frustrerad själ som ingen någonsin berättar något för.
Efteråt skulle jag naturligtvis ha kunnat fortsätta trenden och åka hem för att sparka hunden, men till vilken nytta? Istället ringde jag min bästa vän och frågade om jag fick svära en stund. Inte åt henne, men för henne. Och det fick jag ju, för så funkar det med bästa vänner.
Blåögd som jag är så hoppas jag ju att personen ifråga känner åtminstone ett litet ångerfullt hugg i hjärtat eller magen när hen lägger sig ikväll. Och när bristningsgränsen nästa gång närmar sig tänker efter vem som egentligen borde vara mottagare för alla dessa uppdämda känslor. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.
Mänskor? Can´t live with them. Can´t live without them.
Linda gillar läget 