Där bakom vassarna stod de och skrek, tranorna. Högljudda, vårrusiga och fulla av liv i kroppen. Jag antar att de hört oss och våra flåsande andetag redan länge, men väntade tills sista minuten innan de på mäktiga vingar lyfte för att söka avskildhet på annat håll. Själva började vi bli lätt möra efter att tvingats byta spår och riktning vid några tillfällen. Nätterna är inte längre så kalla och även om de gamla fjärdarna inte är djupa blir man snabbt våt om fötterna, så väl ovanifrån som underifrån.
Men vi strävade vidare. Förbi de gamla tysta holmarna. Förbi de stora jord- och vasshögar som bisamråttorna jobbat ihop för att få skydd på fjärden. Vädret var för vackert för att ge upp, ändå kom vi så småningom till en punkt där vi insåg att längre kan vi inte ta oss torrskodda. Eftersom äventyrare inte gärna vänder om gjorde vi en sista desperat satsning mellan skoterspåren och befann oss plötsligt ha fast mark under våra (nu våta) fötter. Något vi firade med den sista (och enda) provianten: två lagom skamfilade och fickvarma chokladkarameller. Sen traskade vi sida vid sida hemåt för att se om någon saknat oss. Och där och då tänkte jag – vem behöver egentligen basejumpa i solnedgången?
När det finns äventyrslystna systrar, gamla skoterspår och tidiga söndagsmorgnar.
Linda gillar läget 