Ville du något?

Käre Herr Lord Al Mighty,

Jag skriver till dig eftersom jag inte klarar av att tolka de subtila vinkar som du har gett mig under dagen. Det kan förstås vara så att jag har drabbats av semesterhjärna eller så är jag bara allmänt dum – vad vet jag? Men istället för att grubbla mig tokig på vad det är som du egentligen vill säga mig, tänkte jag att det är bäst att fråga rakt ut. Rensa luften liksom.

Är det kanske så att du inte vill att jag ska cykla? Jag menar, i så fall finns det många sätt att säga just en sån sak på. Man behöver inte ha mig att kränga upp cykeln bakpå cykelställningen på min lilla Citroen för att sedan ratta iväg till grannbyn för att sedan YTTERLIGARE låta mig kämpa loss eländet och trampa iväg halvvägs till följande grannby innan kedjan hoppar av och kilar fast sig (något så förbannat). Ärligt sagt tycker jag sånt är snudd på småaktigt. Varför sa du det inte bara direkt, hemma på min gårdsplan?

Tro mig, jag om någon fattar att kommunikation är svårt. Men förstår du, det blir så lätt fel när man tassar på tå kring varandra. Själv håller jag som bäst på att lära mig att inte tassa utan stadigt lägga ner foten när det kommer till sådant jag vill eller inte vill.

Kunde vi alltså göra så att vi båda försöker göra lite bättre ifrån oss på den fronten?

Tack på förhand.

SanningssägarTourettes

Även om jag kan häva ur mig nästan vad som helst till min familj och mina närmaste vänner, så är jag väldigt mån om vad jag säger eller skriver till andra mänskor. Oftast tänker jag att det är en bra grej med mig, medan jag andra gånger kan bli vansinnigt frustrerad över hur förbannat svårt jag gör allting. Och alldeles extra arg på mig själv blir jag när jag ser hur en del mänskor tar sig friheten att spotta ur sig vad som helst till personer de inte känner. Varför ids jag då bemöda mig om att tassa på tårna och uttrycka mig så luddigt att den jag just då kommunicerar med inte ens fattar vad vill?

Hur dumt är inte det, på en skala.

Förutom det att man inte fattar vad jag menar har mitt mumlande den effekten att när jag en gång kommer så långt att jag faktiskt får ur mig något, drabbas jag av SanningssägarTourettes. Och guess what? Den är här igen. Nu efter en kommentar som jag fick på mitt senaste inlägg. Det handlar om debatten kring ”bevarandet av det finlandssvenska”, och en aktiviströrelse med basen i Umeå och Korsholm. En rörelse som inte bara gjort mig ledsen och skämsig, utan mellan varven till och med skrämt mig.

Nåväl, kärnan i aktiviströrelsen är (obs: starkt förenklat och som jag förstår det) att min hemkommun till varje pris måste bevaras. Om den går samman med grannkommunen dras mattan för alltid undan de finlandssvenska muminfötterna.

Låt mig först säga att ingen kan ta ifrån mig min finlandssvenska identitet, inte heller stoltheten över att vara finlandssvensk eller viljan att arbeta för det svenska. Men hur finlandssvensk jag än är så kvarstår det faktum att jag lever mitt liv i Finland där vi har två officiella språk: finska och svenska. Naturligtvis är det min rättighet att bli bemött på svenska, men det är också min skyldighet att kunna bemöta andra på finska.

Förutom finska och svenska hör vi i dag många andra språk. Själv jobbar jag nu i ett projekt kring integration och förstår kanske bättre än förr hur viktigt det är att vi alla har en vilja att kommunicera och mötas. Inte bara hävda våra rättigheter utan också våga gå över våra personliga gränser och på riktigt försöka förstå varandra.

Därför har jag mer än en gång blivit sårad (läs: rent av förbannad) då det påstås att jag och andra SFP-are med mig vill avskaffa svenskan, när det vi istället gör är att se på olika sätt att bygga ett samhälle för alla.

Punkt.

Ahlbäck här, hej

Hur veckan gick? Jo, den gick ganska bra, tackar som frågar. Några mindre bakslag bestående av sur mjölk i morgonkaffet (tisdag) och stelkrampsvaccination (torsdag). Men motgångar är till för att övervinnas så jag kokade nytt kaffe (tisdag) och grät en liten skvätt (torsdag). Det senare inte på grund av vaccinationen som sådan, utan för att jag på kvällen råkade slå min arm i dörrkarmen, rakt på stickstället. Aj mig.

Däremellan var det typ jämna plågor. Eller jämna glädjeämnen, hur man nu ska uttrycka det. Halvtomt – halvfullt, same same but different. Avslutningsvis, som veckans grande finale, rensade jag tårkanalerna riktigt ordentligt genom att köra hemåt lyssnandes till Magnus Ugglas tolkning av Jag och min far. Det är nämligen viktigt tror jag, att ibland rensa systemet.

Och nu sitter jag här, en lördagskväll, med två av mina goda vänner Merlot och Estrella. Tillsammans försöker vi formulera alla de tankar som väcktes under eftermiddagen då jag hade förmånen att lyssna till en hel rad med intressanta mänskor som pratade om allt från glokalt till globalt. Om de sammanhang i vilka vi befinner oss varje dag, men också om allt det som finns runt hörnet. Eller inte ens så långt bort som runt hörnet, vi har världen närmare än så. I vår mobiltelefon.

Där kom egentligen min första tanke, hur avstånden krymper. Hur vi idag har möjlighet att prata med och i realtid se mänskor som befinner sig i andra världsdelar. Nokia, Huawei, Samsung och alla de andra sure are connecting people. Steget ut är litet för oss, men än mindre för våra barn som inte kan föreställa sig ett liv utan mobiltelefoner. Och ironiskt nog, samtidigt som världen finns så nära, är vi många som fortsättningsvis hellre bygger murar än öppnar dörrar.

Min andra tanke handlar om förtroende och hur viktigt det är. Det har jag själv många gånger konstaterat och det konstaterades också där. Saknas förtroende finns inte mycket att bygga på. Om Kalle tror att Pelle kissar honom i linsen. Och Pelle tror att Kalle hugger honom i ryggen så snart han får en chans – då blir det platt fall. Det har i samhällsdebatten pratats om demokratiunderskott, men där och då slog det mig: tänk om det istället är ett förtroendeunderskott vi har? Där ingen vågar hysa tillit till den andra eller den andras vilja att arbeta för det gemensamma goda. Där ingen vågar lita på att vi alla verkligen vill samma sak, men att vi just nu har olika tankar om hur detta bäst låter sig göras. Vi vill visa Finland och världen att vi finns, bygga ett livskraftigt och dynamiskt samhälle och skapa en framtid för våra barn

Tanke nummer tre rör vikten av god kommunikation. Även om världen krymper och även om vi digitaliserar oss blå, så tror jag att grunden fortsättningsvis är att kunna och våga diskutera öga mot öga. Att behålla våra fysiska mötesplatser. Från deltagarskaran kommenterades att det är när vi möts som innovationer sker och nya tankar föds. Inte när man sitter ensam framför en skärm. Hurra för det! tänkte jag då. Teknik ger oanade möjligheter och är fantastisk när den fungerar, men som komplement till verkliga möten.

But oh that irony, här sitter jag nu och skriver. Ensam framför en skärm (Merlot och Estrella räknas inte). Till mitt försvar vill jag dock säga att jag gör det för att omsätta de tankar som jag fick ta del av under dessa autentiska mänskomöten. Varför omsatte jag dem inte där och då?

För att jag tänker så innerligt långsamt.

 

 

 

 

 

 

 

Here goes nothing…

Vid olika tillfällen har jag grunnat på det här med kommunikation. Språk. Och viljan att förstå varandra. Jag tror nämligen att poängen med att vi gång på gång öppnar våra munnar för att yttra olika saker, är en önskan om att det ska finnas någon annan där som vill öppna sina öron och ta emot det som vi säger. Vill. Är alltså ett av nyckelorden. Förstå är ett annat.

Det vi gör är alltså att på olika språk kommunicera budskap för att få någon slags respons. Ibland kan det hända att de uttalade språken inte räcker till och då tar vi till kroppsspråket, vilket många gånger fungerar nästan ännu bättre. Det vill säga om det fortsättningsvis är så att alla inblandade parter vill förstå varandra.

Mitt modersmål är finlandssvenska, ett av Finlands två nationalspråk. Finlandssvenska har alltid varit och kommer alltid att vara viktigt för mig, eftersom mitt språk är en stor del av vem jag är. Det andra nationalspråket är finska, ett språk som används av fler personer och i större del av landet.

Att vara finlandssvensk i Finland är en utmaning. Naturligtvis för att vi är färre som pratar svenska, men också för att finlandssvenskan och finskan rent geografiskt är tämligen åtskilda. Här kring kusten pratar vi mer svenska – inåt landet mer finska. Det finns alltså ställen där man har levt på svenska ett helt liv, på samma sätt som det finns ställen där man ett helt liv har levt på finska. Man behöver helt enkelt inte kunna det andra språket, det fungerar ändå.

Problemen infinner sig om man mitt i allt vill röra sig i andra delar av vårt land. Då blir vi ibland ledsna på varandra: de finsktalande på de svenska och tvärtom. Då frågar man sig kanske varför den andra personen inte pratar mitt språk: vill hen inte förstå mig?

Språkligt blir det alltså rent konkret ett problem, men även identitetsmässigt. Själv betraktar jag mig inte bara som finlandssvensk, utan på alla sätt och vis också som en finländare. Ändå känner jag mig ibland hemlös och ovälkommen. En känsla som jag märker finns ännu mer bland de som inte alls behärskar finska. Och hur galet är inte det? Att känna sig hemlös i eget land? Och observera: för mig finns den känslan där utan att någon så att säga ”har lagt den där”. En känsla som jag kan tänka mig att också en finsktalande känner när hen kommer till våra svenskspråkiga byar.

Idag funderar vi ofta på våra ungdomar som söker sig till Sverige och andra länder för att få en utbildning eller en karriär. Det bekymrar oss och vi försöker tänka ut olika åtgärder som ska få dem att stanna kvar här. Ett faktum är att det många gånger är språket och språkkraven som får dem att ta det steget. Det vill säga att när de ska ut från vår trygga och i princip helt svenskspråkiga miljö, inser de att man i vårt land behöver också det andra nationalspråket för att kunna leva och skapa sig en inkomst. Om det då inte räcker till, söker man sig från landet.

Är det vettigt?

På något vis kan det ibland kännas som om vi ”skyddar oss till döds”, vi finlandssvenskar. Vår strävan att bevara det enspråkigt svenska, gör att vi inte längre kan fungera i eget land. I egen kommun och region – ja. Men inte i landet.

Fortsättningsvis tror jag på att det är viktigt att vi finlandssvenskar arbetar för att vi ska ha en framtid. Vi behöver, och har rätt till, att bli bemötta på eget modersmål. På samma sätt som de finsktalande finländarna arbetar för sin framtid och sina rättigheter. Men jag tror också att det är viktigt att inse realiteten att språk är både rötter och kommunikation. Och om vi vill förstå varandra och leva här så behöver vi båda språken i en fungerande tvåspråkighet, framom två enspråkiga parallella spår: geografiskt och språkmässigt.

Med det jag skriver vill jag inte förminska någon. Inte heller förminska allas vår strävan att skapa oss en plats i det sammanhang vi befinner oss. Men jag vill öppna för en tanke och diskussion kring olika sätt att se på det här utan att för den skull ”servera något absolut rätt svar”.

Jag tror att vi alla behöver närma oss varandra och gå tillbaka till kärnan i det hela: språk är inte enbart en rättighet att slåss för, det är en nödvändighet för att vi ska kunna mötas. Och för ett möte?

Behövs minst två.