Igår kunde man i Vasabladets nätversion läsa att ”Minkar fortsätter backa”. Och då undrar ju jag: varför började de överhuvudtaget att backa? Från vad eller varifrån backar de? Och vart är de på väg? Är det kanske den växande vargstammen som fått dem att känna sig osäkra, eller är de trötta på den danska vintern? Eller kanske vintern i Danmark är obefintlig och för att få känna av kölden så backar de istället upp mot norr? Fast då kanske man kan fråga sig varför de inte frammar istället. Nu kommer det ju att räcka jättelänge innan de kommit dit dom ska.
Å andra sidan kan det ju också vara en minor miss i Vasabladets rubriksättning, men så vill jag inte tänka eftersom det scenariet är synnerligen tråkigt. Ja jesses, inte vet jag. Jag har fullt upp med att tänka på mig själv och mitt eget backande bort från diverse uppdrag som hotat att äta upp mig med hull och hår.
Nu vet ju jag inte hur de stackars minkarna förhåller sig till sin reträtt och de tomrum som de lämnar efter sig, men om ni undrar över min dito, så kan jag försäkra er om att det känns riktigt bra – tackar som frågar. Jag väljer att förlita mig på att de eventuella tomrum som uppstår efter mig snabbt fylls av kompetenta mänskor. Eftersom ingen av oss, såvitt jag förstår det, sitter inne med The Truth, The Whole Truth and Nothing But The Truth So Help Me God – så behöver jag inte oroa mig. Det mesta vi gör idag är lagarbete och politiken kanske mer än annat. Vi behöver hjälpas åt för att komma någonstans. Och för att komma någonstans?
Behöver vi lita på varandra.
Linda gillar läget 