Konstatera inte ”att”, fråga istället ”varför”

Det är mycket fingerviftande nu. Pekande. Konstateranden. Om mänskor som har gjort fel, som gör fel. För bakom ljuset. Och alltid, alltid för egen vinning. Om mänskor som strävar bakåt. Framåt. Andra mänskor som presenterar skrönor. Ljuger. Och tydligen alltid, alltid för egen vinning. När ens egen sak förs fram är den sällan ensam utan åtföljs eller innehåller ofta ett försök att dra ner någon annan i smutsen: ”det är inte bara jag – hen har uppfört sig ännu värre.”

Och vet ni, man blir lätt frustrerad, trött. Slut i skåpet. På allt detta munhuggande som inte löser någonting utan enbart göder motsättningarna tills de friska och frodiga växer sig över huvudena på oss. Mellan oss. Tills vi inte längre kan se varandra utan hör någon som ropar svagt där bakom. Men sånt bryr vi oss snart inte om, det som inte syns finns inte.

Så efter långt övervägande gör jag ännu ett försök. Att tänka för min egen del, inte för någon annans. Att klargöra mitt resonemang, inte försöka sänka någon annans eller tvångsmässigt namnge en fellowsyndare. Detta eftersom jag fortsättningsvis vill tro att vi har samma mål: en god framtid. Eftersom jag fortsättningsvis vill tro att vi alla trots allt gör det här med goda intentioner. Därför behöver jag inte peka finger.

Jag utgår från varför jag röstade för förhandlingar, inte att, eftersom alltför många väljer att stanna där. Om det där ”attet” inte fanns, skulle kommunen fortsättningsvis lunka på i samma lyckliga banor. Troligtvis skulle vi inte det. Vi hade redan påbörjat ett stort förändringsarbete kring vård, kring skolor, servicenät. Under den senaste fullmäktigeperioden fattades många beslut som kostade på, för att inte tala om när den här perioden inleddes. Kommunen anpassade och anpassar sig till den verklighet som rådde och råder. Och det jag då kunde se, var mänskor som inte var nöjda med utvecklingen och det förstår jag, men ändå förstår jag tyvärr varför alla stora förändringar behövde göras. Det jag däremot inte kan förstå är tankarna som råder om att ”allt skulle vara bra om vi inte hade inlett samgångsförhandlingar.” Det är min övertygelse om att det ändå på många plan av tvingande behov hade gjort och kommer att göra ont.

Men varför förhandlingar? Först och främst för att det fanns en växande skara som i ett hårdnande samhällsklimat ville se alternativa gemensamma framtidslösningar. Andra sätt att jobba. Själv var jag inte riktigt där utan ville vänta in vård- och landskapsreformen. Ville värna om det finlandssvenska. Men i en demokrati så fungerar det inte så att alla får sin vilja genom, utan det är den gemensamma (dvs majoritets-) tanken som leder vägen. Och därför måste man tänka steget vidare vad som är det viktigaste i en sådan situation.

För mig var det viktigast att få eventuella förhandlingar så inkluderande som möjligt, att alla skulle delta oavsett åsikt om önskat slutresultat. Såväl positiva som kritiska röster behövs i ett arbete av den omfattningen. Igen får jag uppfattningen om att många tror att om ”attet” inte fanns, så skulle kommunen fortsättningsvis ha lunkat på i samma lyckliga banor. Troligtvis skulle vi inte det. Balansen hade förändrats. De nyfikna var fler. För principens skull kunde jag ha röstat ”nej” där, den kommentaren har jag fått: du gav dig för tidigt. Förutom naturligtvis kommentarerna om att jag är en lögnare och en maktgalen person. Men det får stå för dem som uttalat dem, fortsättningsvis menar jag att de mänskorna inte känner mig.

Men viktigast för mig var som sagt att få alla med i arbetet. Och att få in beslutstext som visar på bredd i förhandlingarna, på att ett avtal på riktigt ”måste tas ställning till”. Och där måste alla hjälpa till: förtroendevalda. Kommuninvånare. Tjänstemän. Det räcker inte  längre med ett instinktivt ”ja” eller ”nej”, jag tror att det här måste göras på riktigt. Och jag hoppas att alla som ges möjlighet att ta del av det som framkommer ska göra det och även deltar i den rådgivande folkomröstningen. Inte för att man måste, utan för att man får. Där har vi alla ett ansvar att sätta oss in det hela.

Om jag ytterligare fördjupar mitt ”varför” och går in på vad som har hänt under förhandlingstiden, vill jag ännu en gång lyfta fram att den fråga som tidigare orsakat mitt starkaste ”nej” nu har blivit den fråga som mest skulle motivera ett ja: språket. Tankar förs fram om att ett avslutande av Korsholm i den form vi idag känner till kommunen (dvs geografiskt sedan inledningen av 70-talet) kommer att medföra döden för finlandssvenskan. Andra tankar för fram att vi tillsammans kan bygga en mer fungerande tvåspråkighet som då även får en större genomslagskraft nationellt. Och där kan jag tvärsäkert säga: jag vet inte vad som är rätt av de två. Jag vet heller inte om det är storleken som avgör när man från Helsingfors blickar ut över landet. Det vet kanske ingen, men många som rör sig i politiken på det planet ser trenderna. Så även vi längre ner på skalan. Absolut säkra kan dock ingen vara, på varken det ena eller andra.

Kärnan för mig är att det är här vi alla ska kunna bo och leva. HÄR. Inte bara i Korsholm utan i hela Finland som på mer än ett sätt förändras, språkligt och kulturellt. Och vad är då lösningen? Igen: jag vet inte. Men vi har erfarenhet och har länge fungerat i den lösningen som består av att vara en kommun med svenskspråkig majoritet men som ändå inte garanterar att vi kan leva fullt ut på vårt svenska modersmål. I kommunen, ja, men inte utanför. Kunde vi  tillsammans åstadkomma någonting bättre i ett land som trots allt är tvåspråkigt: varken enspråkigt finskt eller enspråkigt svenskt. Kunde vi tänka oss att vi gemensamt skulle arbeta för just en sån tvåspråkighet som verkligen fungerar? Lätt skulle det inte vara, mycket skulle krävas av såväl finsk- som svenskspråkiga. Ingen av oss kan enbart ”få” man måste också ge.

Jomen där var den väl kanske? Min söndagsbikt.

I sann söndagsanda ska jag också passa på att ännu en gång föra fram var jag tror skon klämmer allra mest: i förhållandet förtroende/tillit. Om vi inte hyser förtroende för varandra och varandras intentioner finns det inte en chans i världen att vi skulle lyckas med något överhuvudtaget.

Så försök, helst lite.

 

 

 

Att räknas

”Du kan inte lita på majoritetens vilja”, sa Linnea Henriksson, och där någonstans gick luften ur mig. Jag som ännu vill tro på mänskan. På att vi trots allt vill varandra väl i våra gemensamma utmaningar och strävanden.

Om vi inte kan lita på majoritetens vilja, var befinner vi oss då? Idag, när vi omväxlande lyfter fram majoriteter och minoriteter. ”Majoriteten vill inte förhandla/gå samman med Vasa stad.” Kan vi då verkligen lita på att de inte vill, eller kommer de att ändra sig? ”I Vasa är majoriteten finskspråkig.” Innebär det då automatiskt att de inte vill ha oss svensktalande? Ska vi utgå ifrån att vi inte ska/kan lita på dem och att det eventuella avtalet bara är ett spel för gallerierna? Efter tre år förpassas det i dokumentförstöraren ja sillä sipuli?

Men hur ska vi tänka hos oss gällande nuläget, där vi som svensktalande är i majoritet: kan de finskspråkiga i vår kommun inte lita på oss? Att vi arbetar för deras väl. Och att vi gör verksamheten begriplig för dem i såväl ord som handling. Lever vi verkligen upp till det som vi själva förväntar oss av andra?

”Det är att köpa grisen i säcken om man lovar att förvaltningen ska fungera på två språk. Man vet vad man har men inte vad man får.” sa Ida Asplund. Och som jag tolkar det är hon med det inne på samma tema: man lovar mycket men håller nödvändigtvis inte vad man lovar.

Och Markku Suksi menade att internt arbetsspråk eller förvaltningsspråk, inte är någon grundrättighet. Utan att kommunerna inom ramen för sin självstyrelse kan bestämma hur man lägger upp det hela och hur man arbetar. Likaså, vid eventuella samgångar kan kommunerna tillsammans bestämma hur man vill ha det. Men då måste det uttalas i alla dokument, förvaltningsstadgar och avtal.

Alla tre personer som jag idag lyssnade till grundade sina uttalanden i vetenskap och beprövad erfarenhet. I lagstiftning och forskning. Och ändå var de inte eniga. Så vad fick jag med mig gällande förvaltningsspråk?

  • Spelrummet är stort och möjligheter finns att forma egna modeller.
  • Men eftersom vi inte kan lita på varandra så är det tydligen shit the same.

Minns ni att jag en gång skrev att vi är våra egna svagaste länkar? Det ser verkligen inte bättre ut, ändå tänker jag inte sluta lita på mänskor riktigt än.

Jag tror nämligen inte att man kan leva ett liv på det sättet.

 

Minkar + lokalpolitik = sant

Igår kunde man i Vasabladets nätversion läsa att ”Minkar fortsätter backa”. Och då undrar ju jag: varför började de överhuvudtaget att backa? Från vad eller varifrån backar de? Och vart är de på väg? Är det kanske den växande vargstammen som fått dem att känna sig osäkra, eller är de trötta på den danska vintern? Eller kanske vintern i Danmark är obefintlig och för att få känna av kölden så backar de istället upp mot norr? Fast då kanske man kan fråga sig varför de inte frammar istället. Nu kommer det ju att räcka jättelänge innan de kommit dit dom ska.

Å andra sidan kan det ju också vara en minor miss i Vasabladets rubriksättning, men så vill jag inte tänka eftersom det scenariet är synnerligen tråkigt. Ja jesses, inte vet jag. Jag har fullt upp med att tänka på mig själv och mitt eget backande bort från diverse uppdrag som hotat att äta upp mig med hull och hår.

Nu vet ju jag inte hur de stackars minkarna förhåller sig till sin reträtt och de tomrum som de lämnar efter sig, men om ni undrar över min dito, så kan jag försäkra er om att det känns riktigt bra – tackar som frågar. Jag väljer att förlita mig på att de eventuella tomrum som uppstår efter mig snabbt fylls av kompetenta mänskor. Eftersom ingen av oss, såvitt jag förstår det, sitter inne med The Truth, The Whole Truth and Nothing But The Truth So Help Me God – så behöver jag inte oroa mig. Det mesta vi gör idag är lagarbete och politiken kanske mer än annat. Vi behöver hjälpas åt för att komma någonstans. Och för att komma någonstans?

Behöver vi lita på varandra.

 

 

 

 

 

 

Allt att vinna – allt att förlora

Knowledge is an unending adventure at the edge of uncertainty.

Jacob Bronowski

I dessa dagar, när så många mänskor säger sig kunna och veta så mycket. Och när så många mänskor tvärsäkert uttalar sig i olika komplicerade ärenden, har jag svårt att finna utrymme och plats för mina tankar. Det är inte det att jag inte skulle kunna eller veta. Ibland tror jag att jag till och med vet en hel del. Det är snarare det att jag så att säga slagits av vidden av världen. Ju mer jag lär mig och vet – desto mer inser jag hur mycket som jag inte vet. Och hur mycket jag har kvar att lära mig om hur världen fungerar. Därför försöker jag, så långt som det är möjligt, att hålla mig från att uttala ”absoluta sanningar”.

Ta exempelvis fusionsfrågan Korsholm – Vasa. Det har sagts att vi har allt att vinna på en fusion. Att vi blir större och starkare. Men också motsatsen har uttalats: att vi har allt att förlora och att det ur en fusion aldrig kommer att födas något gott. Själv aktar jag mig för att vara lika kategorisk. Naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att förlora och naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att vinna. Såväl Korsholm som Vasa.

Men idag verkar det tyvärr vara populärt att anklaga. De som är positiva till en fusion anklagas för att inte bra nog kunna motivera sin iver: ”att bli större är inget motiv”. De som i negativa ordalag tidigare uttalat sig om fusion men röstat för förhandlingar, anklagas för att ha låtit sig övertalas och köpas. Underförstått att de inte har förmåga att tänka själva. Medan de som är mot förhandlingar anklagas för att vara protektionister. Och visionslösa bakåtsträvare.

Men alla är vi ändå mänskor som försöker göra vårt bästa. Är det kanske så att ”vårt bästa” ganska sällan uppfattas som någon annans bästa? Hur goda intentioner vi än har. Varför är det så?

Under min egna time-out, den alltför korta julledigheten, grubblade jag en hel del på det här och vill peka på en del saker som jag upplever som problematiska. Observera: det här är mina grubblerier, man måste inte hålla med. Men man behöver heller inte vifta med fulfingret och säga ”herregud så dum och blåögd hon är, den där Ahlbäck”. Istället får man gärna kommentera och säga hur man själv tänker.

Jag tror: att mycket handlar om (brist på) förtroende och rädslor. Befogade sådana men även mindre befogade sådana. Dessutom tror jag att vi ironiskt nog delar många av rädslorna, men att lösningarna ser olika ut för oss. Här finns mycket annat också, men jag tror att vi börjar med de här två.

Om vi hela tiden tänker att de personer vi pratar eller förhandlar med kommer att hugga oss i ryggen så fort vi vänder ryggen till (vare sig personerna finns i egen kommun eller hos grannen) – så kommer vi aldrig att ha möjlighet till ett genuint samarbete. Om vi till exempel är fullt övertygade om att Vasa kommer att bränna alla svenska dokument på bål och införa obligatorisk finska i samtliga organ i samma sekund som tre år har passerat och avtalstiden är över, då ska vi inte försöka skapa något tillsammans. Om vi å andra sidan vågar drista oss att tro på att det finns en gemensam vilja att hävda oss i en nationell hård konkurrens. Om vi vågar tro på att finlandssvenskan eventuellt har en större chans att överleva om vi är fler som står upp för den, såväl svenska- som finskatalande, då behöver vi göra detta uppriktiga förhandlingsförsök.

Sen får vi se hur långt det räcker, ända till fusion – eller så inte.

Nighty Night,

Linda Blue Eyes