Såhär i jultider, mellandagstider och så småningom nyårstider, har åtminstone jag en benägenhet att förr eller senare landa i soffan. Som i så många andra hem råkar vi ha vår soffa lägligt placerad framför TV:n. Och mellan nämnda soffa/tv finns ett st. bord på vilket man (oftast och om man har tur) hittar ett antal fjärrkontroller med vilka man kan zappa åt valfritt håll.
Tyvärr känns det som om det för det mesta inte finns så mycket att titta på. Eller ja det finns ju, om man gillar repriser och ”säkra kort”. Själv ser jag istället förhoppningsfullt fram till den dag då bandet till Sällskapsresan (vilken som helst av dem), alla Bondfilmer och övriga titlar som för tusende året i rad visas – ska brista. Eller brinna. Eller helt enkelt långsamt förintas av självbevarelsedrift.
Ändå ger jag inte upp utan zappar vidare. Oftast resultatlöst och då hänger jag istället en stund med min bästis Netflix, men ibland och mot alla odds – så händer det! Typ som häromdagen när vi ramlade över dokumentären Dora på Lammholm, i vilken man under ett år får följa med 87-åriga Dora och hennes ensamma liv på holmen.
Som ni kanske anar rör det sig varken om en actionthriller eller en kärlekshistoria, utan ett möte med livet som därmed oförhappandes blir just det: en actionthriller och en livslång kärlekssaga. Dora och hennes ö där hon bor utan rinnande vatten. Utan mänskligt sällskap. Där hon sätter sin potatis och sina morötter om våren och tar upp dem till hösten. Där hon dag efter dag bär in vatten och ved. Pyntar med björkris i taket till midsommar och i sin stilla ensamhet sjunger julsånger i december. Naturligtvis blir det action för utan den skulle hon inte överleva på egen hand. Samtidigt som det blir kärlek för utan den skulle hon inte välja att stanna kvar.
Ingen action här dock. Sonen klagar på att vi aldrig gör något spääähännande eller rohoooligt. Själv tycker jag att det är fullt tillräckligt spännande när man klockan 8 en beckmörk morgon går där på vägen och inser att man (jag) glömde reflexvästen. Tänk om plogbilen kommer, va?
Då snackar vi spänning.