Jag tänkte skriva något vackert om trädet. Om hur det står där stadigt men ändå växer och förändras från år till år. Även om det just nu ser naket och dött ut, så vet vi alla att det inuti finns liv. Och efter att vintern så småningom är förbi och de kalla dagarna övergår i en varmare vår, så kommer vi så småningom att få se spirande små blad som i solskenet växer sig allt större.
Så tänkte jag skriva. Naturligtvis med en underliggande syftning till livet och oss mänskobarn som så många gånger har svårt att våga tänka oss in i förändring av något slag.
Men sen slog det mig att vafan, jag kan lika bra säga det rent ut: vad är det med oss mänskor som har så svårt att tänka oss in i och föreställa oss något slag av förändring? Jag menar, tanken har aldrig dödat någon utan snarare tvärtom. Det är när du slutar tänka,
som det blir farligt.
Linda gillar läget 