Tyst, tystare, ögon

För en tid sedan tystnade jag. I sig inget nytt, eftersom jag gör det ibland, tystnar när ljudet och oron utanför blir för mycket för mig. För att få någon slags lugn måste jag då dra mig tillbaka och försöka reda ut åtminstone mina egna tankar om allt det som pågår. Att jag är tyst betyder ändå inte att jag skulle vara frånvarande, utan jag finns med. Observerar och lyssnar till vad som sägs och skrivs i de sammanhang jag för stunden befinner mig i, men säger ytterst lite.

Under onsdagskvällen fick jag och många med mig lyssna till Annika Tidström som pratade om ”Ledning av förändring och konflikthantering”. Hon sa mycket klokt, Annika, men speciellt en sak tog jag till mig: människorna gör förändringen. Vi, tillsammans. En tanke som kan upplevas hoppingivande, eftersom vi då har alla möjligheter att forma den förändringen eller förnyelsen. Samtidigt som jag kan tänka mig att de flesta av oss någon gång har upplevt att allt blir oerhört komplicerat så fort det är mänskor inblandade. Kanske mest beroende på att vi mänskor ju trots allt är … mänskor. Med allt vad det kan innebära.

Idag får vi ofta höra att vår värld ser helt annorlunda ut mot vad den tidigare har gjort, och att den förändras snabbt. Själv håller jag med om att den förändras i en kanske alltför hetsig takt. Alldeles uppenbart är att den också ser annorlunda ut och fungerar på ett annorlunda sätt än för bara några år sedan. Ändå tror jag att alla tider haft sina alldeles egna utmaningar som mänskan på bästa sätt och utgående från just sin verklighet, mänsklighet och sina förutsättningar fått ta itu med. Och med det konstaterat är jag framme vid det jag vill säga:

I varje förändrings- och förnyelseprocess utgör mänskan som sådan både styrkan och svagheten, vi är våra egna svagaste länkar samtidigt som vi tillsammans kan få till stånd nästan vad som helst.

Om vi vågar och vill.

(och banne mig – försöker hysa någon slags förtroende för varandra, håller oss till sak och inte snackar skit om varandra)

 

 

 

 

 

 

 

Ja jesses

träd

Jag tänkte skriva något vackert om trädet. Om hur det står där stadigt men ändå växer och förändras från år till år. Även om det just nu ser naket och dött ut, så vet vi alla att det inuti finns liv. Och efter att vintern så småningom är förbi och de kalla dagarna övergår i en varmare vår, så kommer vi så småningom att få se spirande små blad som i solskenet växer sig allt större.

Så tänkte jag skriva. Naturligtvis med en underliggande syftning till livet och oss mänskobarn som så många gånger har svårt att våga tänka oss in i förändring av något slag.

Men sen slog det mig att vafan, jag kan lika bra säga det rent ut: vad är det med oss mänskor som har så svårt att tänka oss in i och föreställa oss något slag av förändring? Jag menar, tanken har aldrig dödat någon utan snarare tvärtom. Det är när du slutar tänka,

som det blir farligt.