Gunillamående

Ni kanske minns hur man som några år gammal lääääängtade efter att få börja skolan. Att få vara en av dem med skolväska. Och läxor. En av de viktiga personer som var något. Men när man äntligen kom så långt så insåg man att det kanske ändå inte var sådär hoppsanhejsan att vara skolelev. Läxorna åtföljdes nämligen av en person som jämt och ständigt låg på en om att också göra dem. Inte bara bära böckerna fram och tillbaka.

Men allt det där skulle fixa sig bara man äääääääntligen kom till högstadiet. För där fick man klara sig själv, mer ansvar. Där fick man kanske till och med bli någon av dem som verkligen var något. Typ cool. Fast det blev man ju inte, eftersom man trots allt och fortfarande var … en själv. Det enda som ändrades var att läxorna blev svårare och att lärarna som övervakade att de blev gjorda blev fler. PLUS att man måste springa som ett litet djur till bussen för att överhuvudtaget få någon plats att sitta på. Och komma hem.

Fast det var inga problem, egentligen. Allt skulle ändra sig bara man äääääntligen kom till gymnasiet. Med valbara kurser. Schema som man lade ihop själv. Och mänskor som faktiskt lyssnade på en. Och i och för sig så gjorde dom det. Men fortsättningsvis hade man ansvar för att kurserna gick ihop. Att man läste det man skulle och gjorde det som efterfrågades. Och sprang ännu hårdare till bussen (eftersom gymnasiet låg lite längre bort.)

Men det skulle bli bättre bara man fick körkort och kunde köra själv. Och visst blev det bättre! Man behövde inte längre springa till bussen. En liten detalj bara: bensinen kostade en hel del mer än busskortet. Och fortsättningsvis måste du se till att du hade alla kurser avklarade när du kom så långt som till att skriva studenten.

Fast sen förstår ni: sen började livet! När man fick välja studieinriktning och vad man ville bli. Det vill säga såvida man under de föregående åren hade gjort sina läxor, kommit i tid och gjort ett gott intryck. Då hade man de betyg som krävdes och fick göra (nästan) vad man ville och kunde ta sig (nästan) vart som helst.

Så jag tog mig hela 25 kilometer till grannstaden, hyrde lägenhet med en kompis och fatta! Jag fick göra nästan VAD JAG VILLE! Frånsett att jag började studera till ett sådant yrke där det var livsviktigt att man hade teorin klar för sig. Och att vi hyrde vår studielägenhet av en kyrka. Som höll hårt på helgdagarna. Och hur man uppförde sig i deras lokaler.

Sen flyttade jag. Och flyttade. Fick en utbildning och flyttade igen. Fick ett jobb och började jobba. Hela tiden väntandes på den dag då jag inte skulle behöva bry mig om någon annan än mig själv. Men vet ni, den dagen kom aldrig.

Det finns alltid saker eller personer som man behöver ta hänsyn till. Och alltid saker som behöver göras. Man jobbar hårt och siktar hela tiden så långt framåt, ända tills man plötsligt en dag står där lätt Gunillamående* och frågar sig själv: vad var det egentligen som hände?

De där första 45 åren.

*Gunilla (ett gammalt namn) + illamående = plötslig känsla av ålderdom