Under de dagar som gått har jag försökt se på olika insändare och blogginlägg som jag gjort kring kommunfusioner i allmänhet och en kommunfusion mellan Korsholm och Vasa i synnerhet. Som många av er kanske är medvetna om så betraktades det som en stor fråga inför kommunavalet och i många sammanhang blev man tillfrågad om vad och hur man tänker.
För mig var det så att jag vid flera tillfällen försökte visa på att det inte är en så enkel fråga att man kan svara ett definitivt ja eller nej. I februari 2017 skrev jag i Vasabladet till exempel så här:
”Ta nu exempelvis kommunsammanslagningar. Det jag i nuläget kan säga är att jag tror på att man alltid är starkare tillsammans. Att man genom att samarbeta alltid kommer längre än när man arbetar ensam. Och att vi här i vår lilla del av världen – som faktiskt är så liten att större delen av jordens befolkning knappt har en aning om att vi existerar – måste våga vara beroende av varandra. Kommungränserna ska inte få hejda oss utan vi måste kunna se den större bilden och se hur vi kan dra nytta av varandra.
Ändå vet jag inte om det här bäst låter sig göras genom att slå ihop kommuner.”
I olika blogginlägg har jag också skrivit att jag gärna skulle se att man ger varandra utrymme för att tänka. Det vill säga utrymme åt oss som inte varit med lika länge som våra äldre kollegor, så att vi kan klura ut hur det hela hänger ihop. Det är nämligen inte bara i Finland som vi nu söker strukturer för hur vi bäst ska kunna fungera. Detsamma görs i Norden, Europa och världen. Likväl fortsatte debatten, så som den naturligtvis ska göra i en demokrati, men med den följde det som vi mänskor tyvärr tycker så mycket om – att lägga etiketter på varandra.
I ett blogginlägg i mars skrev jag så här:
”Under de senaste veckorna har olika begrepp myntats: fusionsivrare, självständighetsivrare, protektionister, fusionister och än mer därtill. Och då blir ju jag lite sur för där finns ju inget begrepp för mig och många andra med mig som kanske ännu inte har huggit sin ståndpunkt i sten. Som fortfarande håller på och bildar sig en uppfattning. Som helt enkelt inte har kommit lika långt i tankearbetet ännu. Märkväl: många av er har under lång tid varit politiker eller politiskt intresserade och har haft denna tid att komma fram till de tankar om förbättring alternativt försämring som ni i olika sammanhang uttrycker. Efter första perioden är jag inte riktigt där ännu. Ändå gör jag mitt bästa för att hysa respekt för era åsikter och den sammanlagda erfarenhet som ni alla besitter.”
I det här skedet behöver jag också påpeka att jag varit delaktig i en insändare där ett tydligt nej till fusion uttrycktes. Då med hänvisning främst till de stora reformer som är på gång samt de domänförluster som nu sker för det svenska språket. Det vill säga att ”nejet” hänförde till att man åtminstone under den följande fullmäktigeperioden vill arbeta för en självständig kommun. Jag har också i kommunstyrelsen anmält avvikande åsikt till den beslutsformulering som i juni lades fram i samma ärende, dvs att förhandlingar skulle inledas. Men efter detta har den nationella spelarenan förändrats då man i högre organ insett att reformarbetet kräver betydligt längre tid än man hittills insett. En insikt som gjort att tidtabellen förlängts. När det gäller domänförlusterna för det svenska språket kommer det att få ett helt inlägg senare.
Nåväl. Om ni nu har orkat läsa så här långt så ska jag passa på att ge er mina senaste breaking news: JAG VET FORTFARANDE INTE OM DET HÄR ÄR EN FIFFIG TID ATT GÖRA DET HÄR PÅ! Jag vet inte ens om det någonsin är det! Fatta!
Men eftersom jag i mångas ögon nu ses som (och även uttalas som) en svikare – eller kappvändare som favoritordet är – så tänkte jag att det är lika bra att än en gång förklara (obs: inte försvara) mina handlingar. Någon annan kan jag i det här läget inte prata eller ta ansvar för.
I fullmäktigesalen framförde jag, att eftersom det visat sig att en majoritet nu vill se vad en fusion rent konkret skulle kunna innebära, så menar jag att vi inte längre kan gå förbi frågan. Politik är ofrånkomligen ett lagspel där olika partier, kommundelar, invånare och viljor ska spela tillsammans. Oavsett om man anser det vara fel tidpunkt. Oavsett om man anser att vi lever i en bra kommun, för det vet jag att vi alla kan vara överens om. Och oavsett om vi har de stora reformerna på gång – så vi behöver vi på något sätt ta tag i det hela. Och ifall vi gör det så behöver alla vara involverade: både de som är övertygade om att fusion är ”den enda utvägen” och de som menar att staden och kommunen istället vinner på att fortsätta sida vid sida. Allas åsikter och erfarenheter behövs i förhandlingsarbetet. Och observera, när jag tidigare skrev ”ta tag i frågan” så menar jag inte att vi schlabamm ska gå ihop, utan riktigt på riktigt se över vilket eventuellt mervärde som skulle kunna finnas här. För Korsholm. För Vasa. Efter det tar vi ställning till det hela.
I juli när de här frågorna än en gång diskuterades på Facebook och det hela av olika orsaker slutade i pressen sade jag så här:
”- Jag är övertygad om att vi alla har samma slutmål, det vill säga att den här kustremsan ska vara så bra som möjligt att bo på, just nu är vi bara lite oense om hur vi ska göra det, säger Ahlbäck.”
Och vet ni – det tror jag ännu! Jag tror dessutom att vi vinner på att försöka nå just det målet utan att ge varandra fula etiketter. Utan att gräva ner oss i dessa evinnerliga diken. Världen och Finland förändras, nu är det upp till alla oss att tillsammans se på hur och i vilken form vi vill möta den förändringen.
Avslutningsvis vill jag lägga fram en liten tankeställare när det gäller förtroenden, val och kappvänderi (ny böjningsform, jag kom på den nyss): För egen del vill jag gärna tro att när man röstar på någon så gör man det utgående från fler aspekter än den vilken åsikt kandidaten har i enbart en fråga. Jag vill tro att det är personen som helhet som avgör. Det vill säga att man kanske ser att just den personen har en uppriktig önskan att göra sitt bästa för sammanhanget och samhället.
Å andra sidan är det vad jag tror, jag vet ju inte hur ni andra har det.
Linda gillar läget 