Sväljklart

20190403_173440_Clean.jpg

Då Yle i en artikel kring gårdagens historiska möte skrev ”sväljklart” istället för självklart, blev det så fel men ändå plågsamt rätt. När beslutet nu är klart, är det många som har en hel del att tänka över och svälja för att vi tillsammans ska kunna gå vidare.

Det finns de som måste svälja besvikelsen över att det man arbetat hårt för inte kommer att bli verklighet. Medan andra sväljer den eventuella sorgen över att man den här gången inte hade möjlighet att handla i enlighet med sin övertygelse. Många försöker kanske svälja känslan av att ha blivit missförstådd, sviken och uthängd av mänskor man litat på. Och en del sväljer försiktigt undan den egna glädjen, i någon slags omtanke av sina för tillfället tilltufsade vänner.

Att komma igen blir högst antagligen inte lätt för någon av oss, oavsett om man är förtroendevald, kommuninvånare eller tjänsteman. Ändå är jag övertygad om att vi kommer att göra det. Jag skulle till och med kunna säga att det är ….

Sväljklart.

 

Family, friends and …. politicians

Jag rensar mitt liv som bäst. Reder upp i köksskåp och lådor, organiserar i raka rader. Bara det som vi behöver får stå kvar när jag äntligen släpper taget om alla de udda muggar, koppar och fat som samlats genom åren. Och vartefter skåpen blir luftigare och får en tydligare struktur känner jag hur också mina tankar skärper till sig. Låt mig därför presentera:

Samgångsförhandlingarna – en epilog

I september 2017 beslöt Korsholms kommunfullmäktige att inleda samgångsförhandlingar med Vasa stad där målet var att få ett samgångsavtal som fullmäktige därefter tar ställning till. I samma veva godkände vi också en åtgärdsmotion som fogades till beslutet: Innan fullmäktige tar det avgörande beslutet angående en fusion eller samgång med Vasa hålls en rådgivande folkomröstning i Korsholm. Själv röstade jag för såväl förhandlingar som åtgärdsmotion av orsaker som jag tidigare skrivit om (exempelvis här kan ni läsa om det).

Och vet ni – nu är vi vid målsnöret.

När vi inledde det hela sades det att vi ska utarbeta ett så gott avtal att ingen ens vill eller kan säga nej till en samgång. Ännu i januari det här året var vårt avtal ”det bästa vi kan få”. Till och med så bra att folket fick ta del av det innan de skulle rösta huruvida de kunde godkänna att vi med det i botten slog ihop våra påsar med grannstaden. Och vet ni – det visade sig att många inte var med på noterna. Anmärkningar strömmade in och majoriteten av de som röstade sa tack men nej tack.

Rådgivande folkomröstningar är trots allt: rådgivande. Sen är det upp till de förtroendevalda att avgöra i vilken mån de olika råden spelar in. Här skulle man alltså ha kunnat tänka fine, vi har erfarenheterna från förhandlingarna, vi har avtalet (som sades vara bra), vi har kommuninvånarnas gemensamma röst som starkt visade att man ännu inte är villiga att ge upp Korsholm – nu går vi in i fullmäktigesalen och fattar beslut. Helt i enlighet med den tidtabell som spikats och under processens gång hårt hållits fast vid.

Men vet ni – man tänkte inte så. Som i en handvändning blev det mycket goda avtalet halvfärdigt och istället för att följa den turordning man synkat med grannstaden valde man att skicka tillbaka hela alltet. Och där någonstans, föll Linda Sofia Karinsdotter av kärran.

Nu?!

Eftersom jag drabbats av förbannelsen att försöka se och vilja förstå alla sidor, kan jag sätta mig in i varför man tycker att detta var nödvändigt. Jag kan också delvis förstå att man kan resonera att det här skulle vara ett sätt att tillmötesgå folket. Men tyvärr ser det istället ut som om man helt enkelt inte … vill ta emot folkets råd kring samgången. Här kan man också komma ihåg att vi aldrig någonsin har beslutit att det avtal som utarbetas och läggs fram ovillkorligen ska resultera i en gemensam organisation. Vi förhandlade eftersom vi ville se hur en potentiell gemensam stad skulle kunna byggas upp – sen skulle vi ta ställning om vi valde att genomföra det hela. Så jag upprepar:

Nu?!

Efter det att tidtabellen under hela processen ifrågasatts? Efter att man sagt att avtalet är bra? Efter genomförd folkomröstning? Och alldeles innan beslut ska tas i fullmäktige, ett beslut som efter folkomröstningens efterdyningar lutat åt att bli negativt.

Jag har lärt mig att man inte ska kasta sten i glashus så jag håller mig från det. Jag har också lärt mig att om det ändå ska kastas något så är det den som är utan synd som får kasta först, så någon annan får inleda det hela. Men som jag ser det blev det här fel. Fullmäktige behöver få ta ställning till det avtal som utarbetades och som folket röstade om. Det är den turordningen som vi gått ut med och som vi behöver följa.

Och, epilogens epilog:

Det är inte en eventuell samgång jag nu kritiserar. Det är heller inte vår förhandlingspart jag kritiserar, utan det är vårt egna förfarande på upploppet. Det är processen och hur vi ibland väljer att följa den …

och ibland inte.

 

Houston, we have a problem

Det känns som om vi glömmer någonting mycket väsentligt. Eller så gör vi det medvetet – hoppar över det viktigaste skedet i fusionsförhandlingarna. Och vilket skede might that be? Jo, förhandlingen.

Det skede i processen där vi ska se hur långt vi på riktigt kommer med gemensam vilja – eller ovilja för den delen, det tycks också finnas en del av den varan – har på något mystiskt vis hamnat i skymundan på så sätt att många redan tagit ett stort kliv fram till den dörr där det står: taställningskammaren (sama suomeksi, otakantaakamari). En del har till och med redan bestämt sig för vilken dörr de ska ta efter kammaren ifråga. Det kan jag tycka är att gå händelserna i förväg.

Själv vet jag att Korsholm är fullt av bra typer. Vasa likaså. Jag vet också att vi på var sida av kommungränsen har såväl egna som gemensamma utmaningar som vi dagligen brottas med. Näringsliv. Bildning. Kommunikation och språk. Infra. Vårt utrymme i Finland. Und so weiter, som Nisse sa. Frågan blir då, åtminstone för mig, kan vi göra det här på annat sätt? Och hur i så fall? Är det ens möjligt inom det ramverk av lagar som finska staten ger kring exempelvis kommuners uppgifter, strukturer och tryggande av vårt finlandssvenska arv och framtid?

Där kanske någon redan nu säger: nej, det är inte möjligt. Men då kan det väl vara gott och väl för dem att säga så? Om det verkligen är deras övertygelse att vi måste förbli självständiga (att allt annat är lagstridigt) så har de inget att oroa sig för. Är det inte möjligt så är det inte det, då kommer resten av oss alla inblandade att också landa i samma slutsats

Någon annan kanske säger att det inte finns några hinder för stora att övervinnas, nemas problemas! Vi behöver gå ihop och ska göra det. Och då är det samma där, inget att oroa sig för. Resten kommer dit, så småningom.

Själv tror jag fortsättningsvis inte att det är så enkelt. Japp, det finns helt klart lagar som långt styr och ovillkorligen måste beaktas. Men som pedagog och humanist så har jag också stor tilltro till den mänskliga viljan och mänskans strävan att utgående från de förutsättningar som finns, forma livet och den gemensamma tillvaron till det bästa.  Förutsättningar som vi märkt förändras, såväl nationellt som globalt. Och även om man inte kommer hela vägen på enbart vilja, så kommer man bra långt om man är tillräckligt många som vill något och på lika villkor bestämmer sig för att arbeta tillsammans.

Meh! Vad vill hon säga IKVÄLL DÅ, kanske ni nu tänker. Har hon inget nytt att komma med?

Jo, jag vill säga att nu tycker jag att vi alla tar ett steg tillbaka och låser dörren till taställningskammaren (taas sama kamari suomeksi). Sen börjar vi om och tar ett steg i taget tills vi vet om det kan låta sig göras.

Då ser vi om vi också vill, göra det.

 

 

 

 

Trög, trägre, trägen

Allt är tillfälligt, till och med livet, sa han så klokt på gårdagens sammankomst, Norrbacks Ole. Tillsammans med andra talare och deltagare inflikade han som moderator en hel del annat tänkvärt också. Så pass mycket att min egen tankeverksamhet inte riktigt hann med, vilket tyvärr resulterade i att jag satt där och antecknade istället för att öppna munnen och säga hur jag ser på saker och ting i allmänhet och fusionsförhandlingar i synnerhet.

Så förlåt förlåt en trögtänkt själ, efter en inledande (men absolut inte avslutad) bearbetning får ni tankarna i den här formen istället.

Samhällsutveckling. Globalisering. Nationalism. Mångkulturalism. Integration. Segregation.  Lågkonjunktur. Högkonjunktur. Enspråkigt. Tvåspråkigt. Flerspråkigt. Demografisk utveckling. Downshifting. Omställning. Digitalisering. Upshifting. Egnahemshusboende. Höghusboende. Meningssökande. Karriärmöjligheter. Småföretag. Globala företag. Landsbygdsnära. Stadsnära. Kulturnära. Mänskonära. Offentlig service. Privat service. Vård. Omsorg. Vi. Ni. De. Jag.

Så mycket och än mer ryms det i en värld där fokus och behov förändras enligt tid. Vad vi behöver, vad vi vill, vilka trender som råder, vem som styr, vad som styr. Vill vi mer eller vill vi mindre? Vill vi ha trygghet och kända ramar eller söker vi förändring och utmaning. Tror vi kanske att det enda sättet att skapa trygghet och framtid är genom förändring eller är vi övertygade om motsatsen?

Knappast kommer någon av oss att någonsin veta säkert. Livet är tillfälligt, som Ole sa. Kanske är det just därför som vi arbetar så hårt för att skapa något slag av beständighet? Vår före detta minister sa även att man kan se ett starkt revirtänkande i våra finlandssvenska hoods. Det är naturligtvis gott att värna om sig och sitt, men om tillvaron i stort går ut på just detta: att känna sig tvingad att skydda sina egna intressen. Var är då tiden och utrymmet för att göra annat?

När det gäller kommunfusioner har inget beslut fattats om att göra en sådan. Inget. Däremot har ett beslut fattats om förhandling två parter emellan, för att se hur en sådan konstellation skulle kunna utformas. Inte på så vis att en kommun villkorslöst sugs upp av en annan, utan så att de båda tillsammans skulle bilda en helt ny kommun. Med större samhällsstrukturer kunde man skapa en större beredskap att allokera pengar dit de just då behövs. Det sa han också, Ole. Samtidigt som han sa att under hans politiska tid fördelades inte medel utgående från befolkningsunderlag.

Så hur tänker vi då? För eller emot? Ja eller nej? Landsbygd eller stad? Smått eller stort? Svenska eller finska?

Även om förhandlingarna är en omfattande och resurskrävande apparat att köra igång. Även om den här tiden inte är den mest idealiska då vi inte vet om SOTE landar 2020 eller tjugohundra-aldrig. Och även om vi inte vet utgången på allt det förarbete som kommer att göras, så kunde man kanske försöka tänka sig (och det här är ett försiktigt förslag) att förhandlingarna ändå fyller något slag av syfte. Nu ser vi – kommunen och staden – över hur vi arbetar, vår förvaltning, våra strukturer, vilken typ av service vi ger våra kommuninvånare och hur vi gör det, vilka framtidsvisioner vi har och hur vi tänker oss förverkliga dem. Vi gör det med nya ögon och för invånarna. Ett enormt lagarbete som inkluderar allt från förtroendevalda, tjänstemän och personal till kommuninvånarna själva, företag och föreningar.

På gårdagens möte hade vi en hel matsal fylld av deltagare. Inte under något av de tidigare åren (dvs som jag har varit aktivt med vilket iofs inte är så värst länge) har så många slutit upp till ett möte som SFP arrangerat. Frågan engagerar och berör, man vill påverka och det ges möjlighet till det. För att processen ska kunna genomföras på ett gott sätt och för att demokratin ska förverkligas är det till och med ett krav.

Vi vet inte slutresultatet, hur skulle vi kunna göra det när vi ännu är i det skedet att vi formulerar frågorna? Men oavsett hur det resultatet kommer att se ut, så menar jag att vi efteråt kommer att ha vunnit något.  Som jag ser det kan det aldrig vara fel att med andra ögon betrakta det man gör. Det kan heller aldrig vara fel att engagera sig i sin närmiljö och det samhälle man lever i. Och kunde vi ännu till göra det utan att använda oss av hotbilder eller glansbilder, så har vi möjlighet att göra ett riktigt gott arbete.

När vi sen kommer så långt att alla har sagt sitt och vi har ett avtal att begrunda och ta ställning till, så gör vi så. Då har vi fortsättningsvis två alternativ: fortsätta gemensamt eller sida vid sida. Och om vi väljer att göra det senare så har förhoppningsvis processen ändå lett fram till att vi kan göra det på ett bättre sätt än tidigare. Men om man i Korsholm och Vasa besluter att man vill gå hela vägen, så är det ändå inte vi som har det sista ordet utan stadsrådet, som kommer att kika på om den nya kommunen uppfyller  målsättningarna för en kommunfusion, vilket heller inte är sådär bara.

Livet är tillfälligt. Världen och samhället förändras. Och det är upp till oss hur vi förhåller oss till och möter den förändringen. Inte nödvändigtvis genom att också förändra oss själva, men genom att våga ifrågasätta och granska det vi håller på med.

Tack och hej – leverpastej.