Jag rensar mitt liv som bäst. Reder upp i köksskåp och lådor, organiserar i raka rader. Bara det som vi behöver får stå kvar när jag äntligen släpper taget om alla de udda muggar, koppar och fat som samlats genom åren. Och vartefter skåpen blir luftigare och får en tydligare struktur känner jag hur också mina tankar skärper till sig. Låt mig därför presentera:

Samgångsförhandlingarna – en epilog

I september 2017 beslöt Korsholms kommunfullmäktige att inleda samgångsförhandlingar med Vasa stad där målet var att få ett samgångsavtal som fullmäktige därefter tar ställning till. I samma veva godkände vi också en åtgärdsmotion som fogades till beslutet: Innan fullmäktige tar det avgörande beslutet angående en fusion eller samgång med Vasa hålls en rådgivande folkomröstning i Korsholm. Själv röstade jag för såväl förhandlingar som åtgärdsmotion av orsaker som jag tidigare skrivit om (exempelvis här kan ni läsa om det).

Och vet ni – nu är vi vid målsnöret.

När vi inledde det hela sades det att vi ska utarbeta ett så gott avtal att ingen ens vill eller kan säga nej till en samgång. Ännu i januari det här året var vårt avtal ”det bästa vi kan få”. Till och med så bra att folket fick ta del av det innan de skulle rösta huruvida de kunde godkänna att vi med det i botten slog ihop våra påsar med grannstaden. Och vet ni – det visade sig att många inte var med på noterna. Anmärkningar strömmade in och majoriteten av de som röstade sa tack men nej tack.

Rådgivande folkomröstningar är trots allt: rådgivande. Sen är det upp till de förtroendevalda att avgöra i vilken mån de olika råden spelar in. Här skulle man alltså ha kunnat tänka fine, vi har erfarenheterna från förhandlingarna, vi har avtalet (som sades vara bra), vi har kommuninvånarnas gemensamma röst som starkt visade att man ännu inte är villiga att ge upp Korsholm – nu går vi in i fullmäktigesalen och fattar beslut. Helt i enlighet med den tidtabell som spikats och under processens gång hårt hållits fast vid.

Men vet ni – man tänkte inte så. Som i en handvändning blev det mycket goda avtalet halvfärdigt och istället för att följa den turordning man synkat med grannstaden valde man att skicka tillbaka hela alltet. Och där någonstans, föll Linda Sofia Karinsdotter av kärran.

Nu?!

Eftersom jag drabbats av förbannelsen att försöka se och vilja förstå alla sidor, kan jag sätta mig in i varför man tycker att detta var nödvändigt. Jag kan också delvis förstå att man kan resonera att det här skulle vara ett sätt att tillmötesgå folket. Men tyvärr ser det istället ut som om man helt enkelt inte … vill ta emot folkets råd kring samgången. Här kan man också komma ihåg att vi aldrig någonsin har beslutit att det avtal som utarbetas och läggs fram ovillkorligen ska resultera i en gemensam organisation. Vi förhandlade eftersom vi ville se hur en potentiell gemensam stad skulle kunna byggas upp – sen skulle vi ta ställning om vi valde att genomföra det hela. Så jag upprepar:

Nu?!

Efter det att tidtabellen under hela processen ifrågasatts? Efter att man sagt att avtalet är bra? Efter genomförd folkomröstning? Och alldeles innan beslut ska tas i fullmäktige, ett beslut som efter folkomröstningens efterdyningar lutat åt att bli negativt.

Jag har lärt mig att man inte ska kasta sten i glashus så jag håller mig från det. Jag har också lärt mig att om det ändå ska kastas något så är det den som är utan synd som får kasta först, så någon annan får inleda det hela. Men som jag ser det blev det här fel. Fullmäktige behöver få ta ställning till det avtal som utarbetades och som folket röstade om. Det är den turordningen som vi gått ut med och som vi behöver följa.

Och, epilogens epilog:

Det är inte en eventuell samgång jag nu kritiserar. Det är heller inte vår förhandlingspart jag kritiserar, utan det är vårt egna förfarande på upploppet. Det är processen och hur vi ibland väljer att följa den …

och ibland inte.