Reflexer är utmanande. Reflexer i kombination med något slag av uppfostran är snäppet värre. Föreställ er: person nyligen inkommen i visst kommunalt organ (jag) möter person som befinner sig i motsatt position i grannstad (kvinna, något äldre än undertecknad). Personerna hälsar på varandra och tar i hand varpå någon reflexmässigt NIGER! Jag skulle vilja skriva att den som gjorde detta absolut inte var yours truly, men skulle i så fall ljuga. Vad är det för fel på mina knän? Varför går det aldrig ur? VARFÖR har jag varit så irriterande mottaglig för uppfostran?! Pavlovs hundar och jag typ: same same but different.
Med de förutsättningarna kunde man kanske tänka sig att jag i princip borde ha möjlighet att lära mig vad som helst. Utom då att komma ihåg att se till att alla bilfönster är stängda innan jag tvättar min lilla Citroen, det är något som bevisligen aldrig kommer att gå hem hos mig. Å andra sidan spelar det kanske ingen roll om ett fönster eller två är öppet, när hela bilen i övrigt läcker som ett såll.
Åh lifvet. Det outgrundliga.
Linda gillar läget 