Heading for the slow – row

Där satt vi. Igen. Medan bilar från alla de andra köerna viftades förbi oss. Från höger och vänster. Från kö nummer 1 och kö nummer 8. Från trean och femman. Ibland fick till och med någon bil köra iväg från vår kö, men aldrig vi och vår bil. Aldrig. Om vi ens dristade oss till att försöka varva upp så kastade den reflexklädde gatekeepern upp sin lilla högerhand så att det bara visslade om det: hit men inte längre.

Vi har länge funderat på hur det kan komma sig att det alltid och ofrånkomligen är så att vi förbigås så till den milda grad att de andra nästan hinner lätta ankar och hissa kölseglen innan vi är ombord. Hur det kan komma sig att vi alltid och ofrånkomligen placeras i the slow-row och inte i the fast-lane där alla de lyckliga bilarna finns. De vars ägare hinner först till baren, bollhavet eller vart det nu är man först vill ta sig.

Till och med den gången som vi gjorde revolt och körde till en annan kö istället för till den som vi blev anvisade – så fick vi köra ombord som nästan sista bil.

I lördags kom vi så slutligen på vad det är fråga om: någon där ute gillar inte oss. Inte det minsta, tydligen. Men tänker vi sluta åka färja? Nåopp.

Som man brukar säga: the game is on.

Uppsats: mitt höstlov

kallt

I fredags slog vi på stort och åkte över Kvarken med trettio miljoner andra österbottningar. Nu kanske ni vill påstå att det är en matematisk omöjlighet –  så många österbottningar finns det inte. Men då kontrar jag med: okej, det kanske det inte finns – men det KÄNDES som om det skulle finnas. Dessutom kändes det som om dessa 30 miljoner skulle fördelas vid 30 bord. Typ.

Men allt går, också det. För vi var så glada över att vi var lediga och skulle få besöka grannlandet.

Och vi kom fram. Körde av båten tillsammans med alla de andra familjebilarna. Terrängbilarna. Och ännu fler familjebilar. Sen rattade vi mot centrum och passerade samtidigt det hotell vi skulle bo vid. Som mor och ytterst ansvarig för rese-arrangemangen drabbades jag då av ett litet psykbryt med anledning av den anspråkslösa utsidan på nämnda byggnad. Varpå min tweenie läxade upp mig med orden: man kan inte döma något efter hur det ser ut på utsidan mamma! Om jag hade haft en papperspåse så kanske jag för första gången skulle ha försökt andas i en sådan, men nu hade jag inte det. Så jag lugnade helt enkelt ner mig och tänkte att vi tar smällen sedan.

Efter det sjöng vi reklamjinglar medan vi botaniserade bland de varuhus som inte finns hos oss och kunde därmed konstatera att reklam sannerligen är förödande för den mänskliga hjärnan. En hel del behövligt råmaterial har under de senaste åren bytts ut mot JULA och Rustas signaturer – och vad gör man med dem? Annat än nynnar bland butikshyllorna.

Sen åt vi på MAX. För det ska man göra. Och så körde vi till hotellet som definitivt var bigger on the inside och snyggt uppfiffat. Med pool. Och god mat. Och sängar som inte var av denna världen. Fast innan vi kröp ner vandrade vi iväg till Avion för some serious shopping. Typ en comicbook, en t-shirt och en penna. Det ni!

Sen sov vi. Åt bautafrukost. Knallade iväg in till stan. Strövade ytterst planlöst i butikerna. Njöt på Espresso House. Knallade iväg tillbaka till hotellet. Tog bilen. Rattade till Ica Maxi. Köpte upp deras lager av Delikatessfabrikens Bearnaisesås på flaska (välförtjänt smygreklam, och om någon från Delikatessfabriken läser detta är jag välvilligt inställd till alla former av bloggsamarbete). Sen for vi hem. Och kan ni tänka er: på hemvägen hade österbottningarna blivit FLER!

Vem skulle ens ha trott att det var möjligt?