Hälften

Titta bara – hur dom orkar! År efter år. Vår efter vår. Där kämpar de sig uppåt, från inget till allt. Från ingenstans till överallt.

Själv stretar jag på de sista timmarna inför min nästa födelsedag: 45 år. Fåtifajv jers. Någon kanske skulle säga att jag är bara barnet, även om det är avsevärt fler som garanterat påstår att hädanefter går det bara utför. Eller kanske uppför? Ända fram tills det bara är den sista backen som återstår och naturligtvis det oundvikliga stupet efter den. Splatt.

Om min morfar var här och fick säga sitt om min ålder och det liv jag lever skulle han säga att jag ännu har mycket osett. Själv levde han tills han blev över 90 och flera av de åren tillbringade han ute i det skoningslösa kriget där han i sin tur såg alldeles för mycket. Under de senaste 45 åren har vi tack och lov inte behövt ta del av den typen av (o)mänskligt umgänge, det vill säga åtminstone inte innanför gränserna av vårt blåvita land.

Morfar skulle nog säga att jag har det för bra. Till och med de gånger då jag uppgiven fräser över hur fult vi mänskor kan bete oss mot varandra. Över att vi fortfarande inte är modiga nog att öga mot öga säga vad vi har på hjärtat utan istället konspirerar bakom stängda dörrar.

Käraste Morfar Smorfar, din 45-åring skulle behöva lite goda råd, när och hur kan vi ta det? Jag menar:

är ni uppkopplade ovan där och har ni abonnemanget i skick?