Svart på vitt

Jag är en textmänska. En mänska som långt förlitar mig på det skrivna ordet. Inte så att jag blint skulle tro på allt det som står skrivet, men det finns mycket som inte blir verkligt för mig förrän jag ser de svarta bokstäverna mot det vita pappret (eller skärmen). Som dagen när den fanns där, dödsannonsen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag förstår döden – eller tanken bakom den – ändå har jag svårt att förstå: döden. Det att mänskor plötsligt inte längre finns. Mänskor som under längre eller kortare tid varit närvarande i ens liv. Som andats, skrattat, kämpat och svurit. Mänskor som i allra högsta grad … levt.

Ändå växer stadigt skaran av dem som inte längre är med oss. Dem som vi nu måste besöka i fotoalbum och på kyrkogårdar. Och även om jag inte tycker om det så måste jag på något vis försöka acceptera det. Leva med det.

Gunnel Maria, min mans mamma och min sons farmor. Min svärmor, finns inte längre. Eller ja hon finns, men bara i våra tankar och minnen. Hon som var en av de starkaste kvinnor som jag någonsin träffat. Som visste vad hon ville och som inte var rädd för att ge uttryck för sina önskemål och åsikter. Ingen kunde brusa upp så snabbt som hon, men lika snabbt lade sig ovädret. Och är det många gånger inte bättre så? Att man visar och säger vad man känner istället för att bita ihop och svälja undan.

När vi fått barn berättade Gunnel om att hon som yngst bland många syskon var sin pappa Johannes’ älsklingsbarn. Eftersom hennes mamma hade astma och ofta var sjuk var Gunnel mest tillsammans med pappan. De gånger när han varit länge borta och kom hem igen kröp hon upp i hans famn och berättade då alla oförrätter som hon av sina syskon utsatts för. Då sa Johannes: ”Ha ni int haft na anna ti jet utan måsta jet opp hon je minst?” (Har ni inte haft något annat att äta utan måste äta upp den här minsta?) Femton barn var de så Gunnel hade många syskon att hålla reda på.

På den tiden som hon var barn var skolan ingen självklarhet. Hon fick gå i reducerad skola, vilket under två års tid innebar fem veckor på våren och fem veckor på hösten. Tre och en halv kilometer gick hon till skolan, om vintrarna skidade hon. Skollunch fick man inte då, utan man tog med sig smörgåsar och mjölk. Hennes favoritämne var räkning, även om hon tyckte om de flesta ämnen. Under de nästan tjugo år som jag fick känna henne sade hon många gånger att det skulle ha varit en lycka att få gå längre tid i skolan. Och det tror jag – hon var både kvicktänkt och smart.

Redan under tonåren träffade hon sin blivande man, den man som kom att gå vid hennes sida i mer än 70 år och som också tog hand om henne under de sista åren. Den 7 september år 1947 gifte de sig och till deras bröllop kom gästerna till fots eller med båt. Under festen åt man gott och dansade till dragspelsmusik. Vädret var vackert och det sägs att just den dagen sågs den första älgen på Replotlandet. En älg.

Under alla de år som de fick tillsammans föddes 7 barn. Barn som därefter fått egna barn och barnbarn. Två mänskor har blivit många som med jämna mellanrum fått samlas till olika festligheter och högtider.

Själv kom jag in i hennes liv i slutet av 90-talet. Då var yrkeslivet och åren i skolköket redan över men hon, och de, hade inga problem med att fylla sin tid. De reste och vandrade. Tidigare hade de besökt både Kina och Dominikanska Republiken, finska och svenska fjäll. Hemmavid odlades blommor i mängd och anlades damm. Långa vägar körde de för att hitta runda och fina stenar till dammen som blev aningens större än vad de först hade tänkt sig. De köpte badtunna till sommarstugan och skötte barnbarn när de behövdes.

Gunnel hon ville – så mycket! Både för sig själv och för andra. Det som hon var intresserad av så lärde hon sig och hon var aldrig rädd för att pröva på nya saker. Hon sydde lapptäcken och testade mosaik. Hon broderade och stickade. Som 70-plussare började hon betala räkningar via nätbanken, något som hon kunde göra eftersom hon trodde på sig själv. Lika mycket som hon genom hela livet trodde på sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vartendaste ett av dem.

Hon var nyfiken på livet. Rättvis, eldfängd och inte lik någon annan än sig själv.

Hon var Gunnel Maria.

22.8.1930 – 29.1.2017

 

4 thoughts on “Svart på vitt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s