Men då jag postat senaste inlägg kring kommunalval, frustration, förtroende och ansvar, fortsatte tankearbetet. Den här gången kring politik på högre nivå och de senaste årens ändlösa långdans kring vårdområden och fulljoursjukhus. Med godvilligt givna löften kring än det ena än det andra. Uttalanden som stöder och uttalanden som gör det totalt motsatta. Uttalanden som kallar oss finlandssvenskar för gnälliga. Enspåriga. Bortskämda. Och ovilliga. Varför? För att vi vill ha det som grundlagen säger oss ha rätt till: vård på rimligt avstånd och på eget språk. En rättighet som vi egentligen inte borde behöva ha reglerad av lag, eftersom det borde vara så självklart. Så grundläggande mänskligt.
Vi borde inte behöva föra den här kampen. Vi borde inte behöva höja rösten. Vi vill nämligen inte ha mer än någon annan utan vi vill ha lika mycket. Inte på någon annans bekostnad – utan för vår egen trygghets skull.
Jag får säga som Mats Nylund när han riktade sig till regeringspartierna: hur täcks ni?
Linda gillar läget 