Inte helt hundra

När dagen börjar med att du i hastigheten nästan sprejar håret med Tolu istället för hårspray, borde du kanske överväga att retirera tillbaka till sängen. Men du är en seg typ. För att inte säga en blåögd typ, du tror nämligen att det ännu finns hopp. Du tror till och med att dagen efter det här bara kan bli bättre.

Så du byter ut Tolu mot hårspray. Målar ögonen (båda för balansens skull) och åker sen till jobbet. Framme där märker du att parkeringen är mer än full, och här får du din andra chans att ge upp. Men nej, inte ännu. Istället kör du ett varv runt de närmaste kvarteren bara för att upptäcka att det också där är smockfullt. Och där det inte är fullt med bilar, är det fullt med snö. I lika stora drivor som stackars Laura Ingalls kämpade sig genom för att komma hem till sitt Lilla hus på prärien. Minst.

Mot alla odds hittar du till sist en ledig lucka, i den svinhala backen ner mot strandkanten. Men du bryr dig inte om det svinhala utan parkerar och kliver ur. Här skulle man kunna tro att du halkar, men det gör du faktiskt inte! Istället märker du efter några steg att din telefon är borta. Så du gräver i fickorna. Gräver i väskan. Överväger allvarligt att slira tillbaka till bilen och gräva genom den, men inser att det går snabbare att ringa din egen telefon med jobbditon. Och naturligtvis börjar det spela! Längst nere i väskan. Under allt … annat.

Då går du äntligen in, tar hissen upp och medan du förflyttar dig från våning till våning så tänker du stilla för dig själv: nu kan det bara bli bättre!

Eller?