Nästan rakt

Med jämna mellanrum här i livet står man inför uppgifter som kanske går utöver det vanliga. Uppgifter som gör att det darrar till så där lagom i maggropen. Som gör att man kanske tänker till lite extra kring hur man kommer att fixa det. Eller kommer man att fixa det?

Vid såna tillfällen brukar åtminstone jag tänka att det är jätteviktigt att känna sig fin. Jag tror på, att om man känner sig fin så känner man sig säker. Och känner man sig säker så är det svårare att rubba en, då funkar nästan vad som helst. Och skulle det  inte funka så gör det ändå inget för man är laid back. Livet fortsätter juh! Alltid.

Själv är jag som mest laid back när jag har nyklippt pannlugg. Oskojat. Ett rakt streck ovanför mina ögonbryn gör att jag kan tackla nästan vad som helst. Tyvärr kan det hela bli lite problematiskt när man med kort varsel inte har tillgång till en frissa som kan åstadkomma det där raka strecket. Då blir det inte … rakt, liksom. Mera som ett open statement kring det att rakt är relativt, men det kan jag väl kanske stå för

För finns det någon här i världen som har ett lika snett streck ovanför ögonbrynen som jag? Nej, tänkte väl det. Vilket innebär att det kommer att gå bra.

Det är jag nästan säker på.

Inte helt hundra

När dagen börjar med att du i hastigheten nästan sprejar håret med Tolu istället för hårspray, borde du kanske överväga att retirera tillbaka till sängen. Men du är en seg typ. För att inte säga en blåögd typ, du tror nämligen att det ännu finns hopp. Du tror till och med att dagen efter det här bara kan bli bättre.

Så du byter ut Tolu mot hårspray. Målar ögonen (båda för balansens skull) och åker sen till jobbet. Framme där märker du att parkeringen är mer än full, och här får du din andra chans att ge upp. Men nej, inte ännu. Istället kör du ett varv runt de närmaste kvarteren bara för att upptäcka att det också där är smockfullt. Och där det inte är fullt med bilar, är det fullt med snö. I lika stora drivor som stackars Laura Ingalls kämpade sig genom för att komma hem till sitt Lilla hus på prärien. Minst.

Mot alla odds hittar du till sist en ledig lucka, i den svinhala backen ner mot strandkanten. Men du bryr dig inte om det svinhala utan parkerar och kliver ur. Här skulle man kunna tro att du halkar, men det gör du faktiskt inte! Istället märker du efter några steg att din telefon är borta. Så du gräver i fickorna. Gräver i väskan. Överväger allvarligt att slira tillbaka till bilen och gräva genom den, men inser att det går snabbare att ringa din egen telefon med jobbditon. Och naturligtvis börjar det spela! Längst nere i väskan. Under allt … annat.

Då går du äntligen in, tar hissen upp och medan du förflyttar dig från våning till våning så tänker du stilla för dig själv: nu kan det bara bli bättre!

Eller?