Ombytta roller

Vrid om nyckeln. Vänta på att det slutar pipa. Och tryck på startknappen på vänster sida. Sen trycker du ner pedalen. Lägger i växeln. Och gasar här *visar*. Var gasar du? Där, säger jag snällt. Vad gör du där? Gasar, säger jag lika snällt. Och inser i precis det ögonblicket vad han håller på med: han lär mig köra fyrhjuling på samma sätt som jag försöker hjälpa honom att lära sig finska: Med samma fråga om och om igen, ställd från olika vinklar. Och då blir jag ju lite varm i hjärtat.

Sen blir jag ännu varmare i hjärtat då jag allt våghalsigare gasar iväg över åkern. Bredvid mig springer min instruktör medan han med jämna mellanrum ropar ut någon ny order: gasa! U-sväng! Var inte rädd! Han skulle bara veta vem han pratar med: här finns ingen rädsla. Bara en illavarslande snabbt regredierande 44-åring som i tanken inte längre sitter på en svart klumpig Trapper utan på en smidig metallicröd Monkey Honda. Min Monkey. Den bästa lilla moppe som någonsin färdats i den här delen av världen. Fast det berättar jag inte, utan lättar på gasen och behärskar mig. Idag är det hans tur att vara duktig och lära mig. Men vänta bara…

Tills nästa gång jag är ensam hemma.

Back on Track

Mina vänner: jag är tillbaka. När min inspiration tröt för sisådär ett halvt år sedan skulle jag ha velat säga precis som Schwarzeneggers lille pojk Arnold: I’ll be back. Varefter jag spelat lite med mina omfångsrika muskler (not) och sett precis lika mystisk ut som bara han kan. Men ser ni det vågade jag inte. För jag visste nämligen inte när och om den skulle komma tillbaka. Jag visste då inte heller om Arnies standardansiktsuttryck beror på brist på skådespelartalang eller om han helt enkelt tilldelats sådana roller där nämnda uttryck är det enda som eftersöks, men det är en annan fråga. Nåväl för att återgå till ursprungstanken så kan jag säga att till all lycka återvände min inspiration. Och resultatet av detta är nu att jag och min diktafon lyckligt hastar runt världen.

Under de senaste dagarna har jag haft förmånen att lyssna till en sådan samlad mängd livserfarenhet att jag nästan ryser. Jag har fått ta del av några få människors tankar, erfarenheter och alla de utmaningar som de mött genom livet. Jag vet inte längre om jag kan hålla med menigheten som vid tillfällen säger att det var bättre förr, dock kan jag inte heller påstå att det skulle ha varit sämre. Är det kanske helt enkelt så att livet bara är? Oavsett tid och rum så är livet och vår uppgift som människor är att på bästa sätt finna vår plats i det. Ibland flyter dagarna och livet på så lätt att vi knappast märker att det passerar, medan det andra dagar gör sitt bästa för att motarbeta oss på alla fronter. Oavsett, så kan vi inte annat göra än att stadigt sträva framåt. Och det är någonting som dessa människor verkligen gjort.

Det är stort att dela upplevelser. Det är fint att få göra det man tycker om.

Livet?
Livet?

/ Linda