Lakritsförhandling

Desperat mamma: Är du snäll och springer till mommo efter lakrits åt mig? Fem bitar?

Son: Nej. 

Men om du får en euro?

För fem euro kan jag gå, inte mindre.

Fem?! Då kan jag ju lika gärna sätta mig i bilen och åka till butiken efter en hel burk!

För fem kan jag hämta från mommos. Jag kan ta med en tom burk och lägga i.

Men om du hämtar sju bitar? Och så höjer jag lite på ersättningen.

Sju bitar kan du få för 1,50, då ingår frakt.

Absolut!

Men då måste du skriva en beställning. *hämtar papper och penna*

Okej jag skriver. Namn… adress…. telefonnummer… mängd.

Okej, tack för din beställning! 

Hur länge räcker det innan jag får min lakrits?

Inom ett dygn borde du få din lakrits. Har den inte kommit då får du stämma mig.

Okej, då väntar jag!

Tre minuter senare (vi bor extremt nära).

Var det här någon hade beställt lakrits?

Jaaaaa!

Kvittera här. Beställ gärna igen, vi har bra priser.

Ja, jag är medveten om att det är bra med företagaranda. Att barn av idag fostras till, och förväntas bli, duktiga entreprenörer. Men ibland skulle man önska att dom utan förhandlingar  gick med på att gå ärenden. Att dom skulle göra något för sina föräldrar av ren och skär tjänstvillighet. Så där som förr i världen, när vi var små. Här hinner man ju nästan dö av lakritsabstinens.

Innan man har förhandlat klart.