Att köra en automatväxlad bil innebär att man för att komma någonstans i livet inte behöver göra något annat än att rikta ratten ungefär lagom rätt och sedan vänligt men bestämt trycka ner gaspedalen. Plattan i mattan och så iväg. För det mesta går allt precis som det ska, men regelbundet oregelbundet infinner sig undantag. Typ som idag.
Det var inget fel på rattinställningen. Trycket mot gaspedalen var också helt okej. Men när hastigheten började närma sig sådär 100 börjar min kropp plötsligt vibrera. Från fötterna, via knäna, my rear end och längs ryggraden stadigt uppåt. Större delen av kroppen klarar det förhållandevis bra, men när vibrationen med ens flyttar sig inifrån skallbasen och ut mot trumhinnorna inser jag plötsligt hur det är möjligt att med ljud tortera en mänska: det gör ont. Plågsamt ont.
Problemet är att det i princip inte finns något problem. Skulle man ta en lista på ”fungerande delar som din bil och bilmotor bör bestå av” och sen checka av den mot min bil – så skulle man en god stund få stå och upprepa: check! För allt finns där. Allt funkar för att bilen ska kunna ta mig dit jag vill. (Med blödande öron, but still.) Men någonstans där under mig och under bilen ligger metall mot metall och skapar en djävulsk resonans. Och eftersom plågan kommer inifrån hjälper inte ens det gamla bilfixarknepet att ta ut ett ljud med ett annat: dvs full volym på stereon.
Här kunde jag nu skriva någon djup tanke om att det inte räcker med att ha alla delar på plats (i bilen, i livet), man måste också se till att de enskilda delarna har det utrymme de behöver. Men det är svårt att koncentrera sig när det ringer i öronen.
Jag får helt enkelt vara djupsinnig någon annan dag.