Varför?

På 90-talet köpte jag min första mobiltelefon någonsin, en Nokia 1611, och efter det behövde jag inget överfallsalarm. Ingen pepparsprej heller, för den delen. Min telefon var nämligen inte bara utvecklad för att när som helst och var som helst kontakta nästan vem som helst. Den var också designad för att med hjälp av sina raka, tegelstensliknande linjer och sin distinkta tyngd, skydda liv. Ett välriktat slag skulle ha varit tillräckligt för att golva vem som helst.

För varje telefon som jag sedan köpte minskade storleken. Modellerna blev mindre, tunnare, smidigare. Ända tills det för en tid sedan igen svängde och de började bli större. Dvs skärmen, tittar man på sin telefon från sidan är det inte mycket att hänga i julgranen. Och att tänka sig att man någon gång skulle idka självförsvar med den är bara att lura sig själv. Eventuellt kunde man bitch-slappa någon med den, även om schvungen kanske inte är den bästa. Men här kommer vi nu så till mysteriet:

Trots att mobiltelefonerna igen blir större – så minskar fortsättningsvis SIM-korten i storlek. Nu gäller inte ens mikro längre utan det är formatet nano som krävs i vissa modeller. N a n o. Och även om jag har utrustats med synnerligen små fingrar så är det på gränsen till vad en mänska ska behöva klara av utan att mista förståndet. Hade jag råkat dra andan samtidigt som jag hade kortet i handen skulle det ha varit för evigt förlorat. Inhalerat i en av de minsta kapillärerna i hela lungsystemet och vidare ut i blodomloppet. Där kunde jag helt oförhappandes ha gått och blivit trådlös. Wifi-Linda.

Det kan väl inte vara hälsosamt?