Ni vet hur man ibland nästan fysiskt kvävs av längtan efter en stund i ensamhet? Efter lugn. Tysthet. Och någon slavs jävla ro. Med tiden övergår denna subtila längtan i en snudd på manisk frustration under vilken man gör fiktiva listor över allt det där som man skulle ta tag i om man bara fick vara ifred! Man skulle reda upp i det ackumulerade vansinne som permanent bosatt sig i garderober, rum och kylskåp. För att inte tala om den tankeröra som slagit sig ner bakom pannbenet och där försmädligt sitter och flinar. Reda upp. Kasta bort. Skapa andrum.
Men ni vet väl kanske också hur det kan gå när man äntligen får uppleva denna ensamhet? Man kortsluts. Förlamas. All den fiktiva systematiken är som bortblåst och det enda som man ser framför sig är ett oformligt och oöverstigligt berg av allt det där som man så länge skjutit upp. Av allt det där man borde.
Redan igår smällde det i ytterdörren när sonen kastade sig ut på nya äventyr med kusinen (bastu, bad i uppskattningsvis nollgradigt Kvarkenvatten, övernattning på liten myggrik holme). Nyss försvann följande person i hushållet iväg på terasshusbygge. Och här sitter jag. Ytterst ensam. Framför mitt berg.
Kanske jag börjar med kaffe?
/Linda
Linda gillar läget 
Åh en ljuvlig stund i ensamhet att njuta av 🌞 strunta i alla måsten och bara var …det är också ett måste för att orka 😊💜
Det ser ut som jag får lyda ditt råd… här tycks det inte bli till något i alla fall. Skön söndag till Dig!
Detsamma 🌞