… tänker jag på det orättvisa och svåra. Jag vänder ut och in på mina tankar, grubblar och våndas. Försöker och vill så förtvivlat gärna förstå, trots att jag är obehagligt medveten om att förståelsen med största sannolikhet inte kommer att infinna sig. Det här är för stort. Det är otänkbart.
Det skulle underlätta om jag för mina vänners skull istället kunde bli förbannad, vansinnig och arg! Men så länge ledsenheten över det som de drabbats av står i vägen, känns det stundvis övermäktigt. Barn ska inte behöva bli svårt sjuka. Föräldrar ska inte maktlösa behöva stå bredvid sina barn när de kämpar för att få finnas kvar bland oss.
Det är så fruktansvärt fel.
Och hur gärna jag än vill, så jag kan inte hjälpa.
/ Linda
Linda gillar läget 
Så sant Linda. Sidor av livet som man aldrig kommer att förstå.