Ta tag i orden…

Jag måste verkligen skärpa mig! Fånga in mina ord och skriva ner dem istället för att på hög spara dem djupt inom mig. Nästan hela den gångna sommaren har tillägnats tystnad och slutenhet. Inte ens av  misstag har jag skrivit ett enda blogginlägg, ingenting annat heller för den delen. Till och med mina sparsamma Facebookuppdateringar har ibland tett sig snudd på övermäktiga. Men var ska jag börja efter alla dessa månader? Med oron som gnager inom mig? Med den orättvisa jag plötsligt mött i livet, i ett liv som samtidigt ger mig så mycket glädje?

Kanske jag hellre börjar med någonting lätt och luftigt. Någonting ljust som oskyldigt lockar till skratt istället för gråt. Det är ju så som jag alltid har gjort…

/ Linda

Än en gång

… tänker jag på det orättvisa och svåra. Jag vänder ut och in på mina tankar, grubblar och våndas. Försöker och vill så förtvivlat gärna förstå, trots att jag är obehagligt medveten om att förståelsen med största sannolikhet inte kommer att infinna sig. Det här är för stort. Det är otänkbart.

Det skulle underlätta om jag för mina vänners skull istället kunde bli förbannad, vansinnig och arg! Men så länge ledsenheten över det som de drabbats av står i vägen, känns det stundvis övermäktigt. Barn ska inte behöva bli svårt sjuka. Föräldrar ska inte maktlösa behöva stå bredvid sina barn när de kämpar för att få finnas kvar bland oss.

Det är så fruktansvärt fel.

Och hur gärna jag än vill, så jag kan inte hjälpa.

Björkö 2012

/ Linda