…det faktum att trots att tiden nu går så outsägligt fort, så känns det som om det skulle vara tre miljarder år till sommaren. Hur kan det komma sig? Hur kan tiden vara både-och? Som tysken skulle säga: sowohl seg und sehr schnell? Typ. Det finns en massa saker jag borde göra men ingenting lockar mig eftersom dagarna är så fruktansvärt ändlösa samtidigt som de retfullt svoschar förbi. Vem får någonting gjort då? Inte jag! Jag har fullt upp med att fundera ut vad jag kommer att hinna och inte hinna. Vilka hemmaprojekt som löns att starta upp och vilka som bör lämnas till ett annat år och en annan tid. I-landsproblem? Absolut. Men inte desto mindre verkligt för mig.
Så hur skulle det vara om jag upphörde med mina fruktlösa försök att beräkna och uppskatta tid? Om jag helt enkelt beslöt mig för att börja på med någonting och låta det ta den tid det ska ta? Blir det inte färdigt idag så fortsätter jag imorgon… Låter inte det som en vettig idé? Ehkä und maybe. Så här kan jag ju i alla fall inte hålla på, med allt och inget på samma gång. Mest inget, om jag ska vara plågsamt ärlig.
Jahappsan. Sy nya gardiner?
/ Linda