Snorhalt

… är ett uttryck som jag inte så gärna använder. Annars tycker jag väldigt mycket om bildspråk men när det gäller just det här begreppet har jag alldeles för livlig fantasi. På ingen tid alls ser och känner jag mig själv med foten i något halt, klibbigt och gr…nt. Japp. Slår aldrig fel – jag mår illa. I det här skedet tror jag att det är klokast för alla inblandade att byta metafor. Måste ju finnas massor av olika sätt att säga att det är halt. Eller?

Ikväll var det alltså skrikhalt. Mitt fyrtassdrivna lilla vita fluff och jag gav oss ystert iväg på en kvällspromenad för några timmar sedan. Ysterheten tog dock en snabb ände när till och med den fyrtassdrivna slirade omkull snabbare än han hann säga prickigkorv. Efteråt såg han mäkta förvånad ut när han diskret skakade på sig för att därefter ta sig fram med något mer avvägda steg. Själv hölls jag osannolikt nog på benen, vilket mycket väl kan bero på att jag istället för att gå hasade mig fram högst osmidigt. Närmare bestämt stelt och hjulbent som en ärrad gammal cowboy.

Om jag ikväll skulle ha råkat vara klädd i en uppsättning knarrande läderbyxor och därtill haft en mellansize häst trött vankandes bredvid mig, så skulle man i byn haft mycket svårt att skilja på mig och Zeb Macahan. Verkligt svårt. Förutom den lilla detaljen att Zeb kanske inte hade någon vit knähund. Sånt hör eventuellt inte till den coola gamla cowboylooken.

Nåväl, vintern kommer – kör och gå försiktigt alla! Vi har bara ett liv att vara rädda om.

Har ni bra däck?

/ Linda

2 thoughts on “Snorhalt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s