… lär jag mig aldrig? Här kunde det än en gång vara läge för ett mindre antal seriösa kraftuttryck följt av ett stillsamt dunkande av blont litet huvud i väggen. Men sini nej! Eftersom mina blogginställningar för tillfället är sådana att hela världen + lite annat löst folk i rymden kan läsa den, så nöjer jag mig med ett synnerligen uppbragt JESSES! När det gäller dunkande av litet blont huvud väljer jag även där att avstå. Alldeles för trött i ögat och rädd om mitt huvud som jag trots allt är. Men jag frågar mig själv: om man nu faktiskt fyllt 40 borde man inte kunna förvänta sig lite framförhållning av sig själv? En liten aning? Jag menar något borde ju de här sista fyra decennierna ha lärt mig, förslagsvis att aldrig göra saker när man vacklar på trötthetens rand. Aldrig.
Men nu är det gjort. Efter uppskattningsvis sjuttio sorger och femtifem bedrövelser sitter jag här som en duktig flicka. Färdigt incheckad och med utprintat boardingpass. Nu ska jag bara aktivera mina paranormala krafter och se till att regnet avtar och vinden mojnar tills i morgon bitti (jag är nämligen inte övermåttan förtjust i att flyga). Sen skulle det säkert vara läge att krypa i säng också för att imorgon kunna resa iväg någorlunda fräsch.
Jag kunde ju ursäkta min senfärdighet med att jag fått lyssna till en vansinnigt rolig föreläsning med Helge Skoog och därför kom igång så sent. Men då kanske någon frågar mig varför jag inte gjorde det jag skulle FÖRE föreläsningen. Och till det har jag inget svar. Därför får det bli så här nu. Basta. Men jag har uppmärksammat mina brister och kommer att meddela mig själv att det här inte är acceptabelt uppförande. Verkligen inte. Nästa gång ser jag till att stöka undan alla plikter innan jag förlustar mig i Vuxeninstitutets lokaler.

God Natt till Er också,
/ Linda