I gränslandet

Mellan vansinne och lugn. Frustration och förtröstan. Mellan vill inte och vill. På gränsen till att skrika. Hårt och länge. Alla de fulheter som någonsin tagit sig in via mina asymmetriska öron. Alla de värsta som lagrats till lämpligt tillfälle.

Avgrundsvrålet som tagit form någonstans långt inne i mig begär att släppas ut. Men som vanligt finns det alltid en massa praktiska frågor att lösa innan jag kommer så långt: vilken tonart ska jag skrika i? Var ska jag skrika? Jag är ju ändå 44 och vill inte skrämma någon i min närhet, varken barn, djur eller vuxna. Ska jag skrika länge och jämnt eller hackigt och inlevelsefullt?

Och när jag kommit ungefär så långt i resonemanget börjar jag så småningom lugna ner mig. Andas lugnare. Överlägga med mig själv om att det kanske löser sig, också den här gången. Kanske jag istället nöjer mig med att på hemvägen skrika lite försiktigt i bilen? Eventuellt slänga in ett försiktigt morr på det.

Ja jävlar.

/ Linda

 

Ha inte så bråttom!

Eftersom jag är av otålig natur, dålig på att vänta och blir allmänt frustrerad när någon yttrar ordet ”vänta”, har jag försökt finna alternativ till just det ordet. Att vänta är för mig något segt och plågsamt utdraget med en släng av påtvingad passivitet. Om man väntar sitter man där. Låst. Och på något vis utlämnad till något. Eller någon, om det är en person man väntar på.

Använder man istället ”ha inte så bråttom” så visar det på någon slags egen aktivitet. På att man utnyttjar tiden till att syna olika alternativ och skapa sig en bild av det hela (vad det än må vara) innan man skrider till handling. Samtidigt som orden ha, inte och bråttom tillsammans är en kombination som bara i sig signalerar en aktiv andningspaus.

Typ när jag sitter på någon grusväg långt bortom ära och redlighet väntandes på någon som kan befria mig och bilen från ytterligare lidande. Eller i något mötesrum där alla bemödar sig om att även de ska hinna utnyttja utrymmet till att upprepa sanningen för dagen. Med nästan exakt samma ord och samma poäng. Om det helst vore så att några nya ord skulle kastas in i sammanhanget vore det en annan sak… Men de samma!

Då försöker jag tänka att jag inte ska ha så bråttom. Fungerar det? Naturligtvis inte. Fortsättningsvis sitter jag på grusvägar och i olika rum.

Och väntar.

/ Linda