Beauty lies in the eyes of the beholder

Vid mitt morgongrötstopp hos mamma – ett av de förstklassiga privilegier som ingår i distanspaketet ”jobba hemifrån” – fick jag vila ögonen på den morsdagsros hon fick senaste vecka. Om rosen var min skulle det vara ungefär vid den här tidpunkten som nämnda blomma inser allvaret i sin boendesituation. Allvaret i att bo hos en mänska vars blomkunskap är närmast obefintlig. Och vars vattnings- och omvårdnadsvanor därför befinner sig på en mycket basic (läs: obefintlig) nivå.

Den här rosen är dock en av de lyckligt lottade som fått flytta in hos en kvinna vars fingrar skiftar i mildaste grönt. En kvinna som värdesätter alla av släktet blomma oavsett härkomst, storlek eller färg. Som synbarligen och utan ansträngning tar hand om dem på bästa sätt.

Men nu var det inte blomskötsel i sig som satte igång det här, utan uttrycket att skönheten ligger i betraktarens öga. Något som i sig är en god tanke genom vilken man försöker få fram att vi uppfattar saker och ting olika. Det som du tycker är vackert tycker kanske inte jag och vice versa. Men om det är så: finns det då egentligen någonting som är vackert? Riktigt på riktigt?

Och för att ytterligare komplicera det hela så har min mamma en ögonsjukdom som gör att hon inte har mycket kvar av sin syn: är då blomman vacker för henne? Vilket jag absolut vet att den är, men det vackra finns inte endast i ögonen och betraktelsen, utan även i hennes händer.

Inte klokt vad lite havregrynsgröt och en blomma kan leda till. Bäst att stanna där.

Ros

/ Linda

 

Det där med tid … än en gång

Tidsbegreppet fortsätter att förbrylla mig. Ta idag till exempel när jag sitter hemma  vid min dator och skriver ut bandade samtal. Klockan är nu 11.46 och min nästa officiella hållpunkt är ett möte som jag klockan 17 bör infinna mig till. I rimlighetens namn borde jag alltså ha massor med tid på mig att göra det jag ska, visst? Massor. Men varför känns då timmarna fram till mötet så få? Och hur kan det vara så att samtidigt som dessa timmar till antalet känns så försvinnande få att jag nästan får halsbränna, segar sig sekunderna på min diktafon ändlöst fram? Trots att jag skriver tangenterna nästan mjuka tar varken sekunderna eller de ord jag ska överföra från ljud till text slut. Tänk om jag fastnat i något slags tidslimbo?

Eller så överdramatiserar jag. Kanske, men bara kanske, skulle det vara en bra idé att istället för att här jaga upp mig verkligen göra det jag ska och måste.

Och med det inlägget försvann 15 minuter igen… poff! (medan evighetssekunderna kvarstår på diktafonen)

/ Linda