Ikväll har jag kört bil. Så hög att jag nästan måste hämta en stege för att ha möjlighet att kravla mig upp på förarsätet. Så stor inuti att det krävdes en kudde bakom ryggen för att överhuvudtaget få mina trettisexor att nå till pedalerna. Så bred att jag måste hålla mig strikt uppefter mittlinjen, för då visste jag att högersidan fortfarande hölls där den skulle. Utan att meja ner diverse trafikmärken och annat.
Jag har kört karabil. På riktigt.
I början, innan jag hade koll på allt, så kände jag mig lite osäker. Ni vet sådär som man kan känna sig om man plötsligt får en uppgift som man inte upplever sig riktigt mogen för. När man grips av tvivel och undrar om man kommer att klara av det. När man funderar på om de som gav en uppgiften kanske tog miste på person och att det egentligen skulle ha varit någon annan som skulle ha suttit där bakom ratten. Och när man inte kan släppa tanken på hur lång det tid det kommer att ta innan de märker att man är en bluff.
Men efter några tiotal kilometer insåg jag att det funkade ganska bra. Att ingen som mötte mig kunde se att jag verkligen inte är en stor person utan tvärtom mer på den mindre sidan. De kunde inte se att jag kompenserade min blygsamma storlek med en solblekt men ack så stabil kudde.
Samtidigt som jag allt modigare gasade på föddes hos mig ett stort moraliskt dilemma, borde jag ha avstått från att köra bilen när jag förstod att jag i princip (dvs fysiskt) var för liten? Vad står kudden egentligen för? Att jag a) fuskade eller b) tänkte kreativt? Eller finns det alls någon skillnad där?
Svar önskas till: ”Stor Chevrolet – Liten Kvinna”
Linda gillar läget 