Min kreativitet är död, meddelade jag mina vänner häromdagen. Den är saligen avliden eftersom den inte kan leva i den här kärlekslösa miljön! Här skulle någon ha kunnat svara mig att den uppenbarligen inte är död, kanske du kunde bli skådespelare istället då du alldeles tydligt har en talang för det melodramatiska? Men eftersom mina vänner råkar vara av den snällare sorten så yttrade ingen av dem just de orden. Högt, åtminstone.
Jag kan erkänna att jag i min frustration vred på i överkant, ändå fanns det sanning i det jag sa. Det finns otaliga bevis på att kreativitet kan födas ur orättvisor, missförhållanden eller annat valfritt elände. Vi har författare, konstnärer, fredskämpar och hur många andra som helst som gör just det, får sin näring ur svårigheter. Men själv fungerar jag inte så, för mig är det viktigt att det som man försöker åstadkomma grundas i något positivt och det att man mår så bra som bara möjligt. Där ligger det största ansvaret naturligtvis på mig själv, eftersom ingen annan kan ta ansvaret för just mitt liv. Men jag vill också tänka att vi alla har ett visst ansvar för varandra på så sätt att vi tänker efter hur vi arbetar och är tillsammans. Det sociala samspelet ni vet, någonting man varenda dag jobbar med i daghem och skolor runt om i världen.
Men tillbaka till kreativiteten, eller snarare min brist på varan. Under de senaste åren har vi uppmanats att ”tänka utanför boxen”. Vi ska vara innovativa och skapa nytt, vilket man tydligen inte gör i den lilla lådda där man råkar befinna sig. Och det kan ju egentligen tyckas lite knepigt, eftersom man i lådan har all sin samlade erfarenhet – vad ska man göra av den om man plötsligt kastar sig ur den?
Ändå försökte jag av tvingande skäl att igår svinga benet lite lagom försiktigt utanför paffkanten. Och förstår ni, då mindes jag plötsligt en tanke som jag för en vecka sedan fick höra under en föreläsning om kreativitet. Jo jag vet att det är ironiskt att jag har suttit på en kreativitetsföreläsning för att sedan gnälla här över att det inte blir till något för mig… men lyssna innan ni dömer mig! Där sades att det finns mänskor som istället säger att vi ska: tänka innanför boxen.
Fatta! En av dessa mänskor är professor vid Handelshögskolan i Stockholm, Micael Dahlén, som säger att med den teknik vi har idag är våra förutsättningar för kreativitet helt annorlunda. Allt som har gjorts en gång kan i princip automatiseras och göras av en dator, vilket gör att saker inte behöver göras om utan istället på nya sätt. Om vi ska kunna förverkliga nya idéer måste vi alltså utmana oss själva. När han pratar om boxen säger han att vi istället för att ta oss ur den behöver vidga den, fylla den med rätt pusselbitar och sen skaka om. Det är då vi kan tolka på nya sätt och finna nya lösningar. Och åtminstone i mitt huvud låter det förnuftigt eftersom jag tänker mig att allt det vi gör så grundar vi trots allt på tidigare kunskap och erfarenheter.
Dahlén säger också att det som vi idag skapar ofta handlar om målsättning när det istället borde handla om processer, det är där det nya tar form. Hur den formen sen sist och slutligen ser ut? Det vet ingen.
Men nu är det dags att vidga boxen, fylla på med nya bitar och sen …
Skaka!
Linda gillar läget 