Och där satt vi och sneglade på varandra, igen, propellern och jag. På varsin sida av den lilla glasrutan. Så nära men ändå så långt borta. Ingen med makten över den andra. Propellern visste att jag kan inget göra. Jag var plågsamt medveten om detsamma. Ändå visste vi båda att det är bäst att den snurrar snabbt som fan för annars går det dåligt.
Jag menar: vad är oddsen? Vem eller vad vill en gång för alla lära mig att jag måste släppa kontrollen? Att det går fel när jag själv väljer plats måste jag stå för – men när slumpgeneratorn väljer plats åt mig så sitter jag med vibrerande spärröron och nervöst bultande hjärta lik förbannat där… Next to the propeller.
Ändå var jag idag nästan tacksam för att min irrationella rädsla för att färdas i luften kunde ta över en mer konkret rädsla kopplad till det som en av mina favoritmänskor just då måste gå igenom. Men allt gick bra och vi får andas ut. Kanske fälla en tår eller två över att vi ännu får ha varandra. Och är det inte det som är det viktigaste?
Så säg.
Linda gillar läget 