Det känns som om vi glömmer någonting mycket väsentligt. Eller så gör vi det medvetet – hoppar över det viktigaste skedet i fusionsförhandlingarna. Och vilket skede might that be? Jo, förhandlingen.
Det skede i processen där vi ska se hur långt vi på riktigt kommer med gemensam vilja – eller ovilja för den delen, det tycks också finnas en del av den varan – har på något mystiskt vis hamnat i skymundan på så sätt att många redan tagit ett stort kliv fram till den dörr där det står: taställningskammaren (sama suomeksi, otakantaakamari). En del har till och med redan bestämt sig för vilken dörr de ska ta efter kammaren ifråga. Det kan jag tycka är att gå händelserna i förväg.
Själv vet jag att Korsholm är fullt av bra typer. Vasa likaså. Jag vet också att vi på var sida av kommungränsen har såväl egna som gemensamma utmaningar som vi dagligen brottas med. Näringsliv. Bildning. Kommunikation och språk. Infra. Vårt utrymme i Finland. Und so weiter, som Nisse sa. Frågan blir då, åtminstone för mig, kan vi göra det här på annat sätt? Och hur i så fall? Är det ens möjligt inom det ramverk av lagar som finska staten ger kring exempelvis kommuners uppgifter, strukturer och tryggande av vårt finlandssvenska arv och framtid?
Där kanske någon redan nu säger: nej, det är inte möjligt. Men då kan det väl vara gott och väl för dem att säga så? Om det verkligen är deras övertygelse att vi måste förbli självständiga (att allt annat är lagstridigt) så har de inget att oroa sig för. Är det inte möjligt så är det inte det, då kommer resten av oss alla inblandade att också landa i samma slutsats
Någon annan kanske säger att det inte finns några hinder för stora att övervinnas, nemas problemas! Vi behöver gå ihop och ska göra det. Och då är det samma där, inget att oroa sig för. Resten kommer dit, så småningom.
Själv tror jag fortsättningsvis inte att det är så enkelt. Japp, det finns helt klart lagar som långt styr och ovillkorligen måste beaktas. Men som pedagog och humanist så har jag också stor tilltro till den mänskliga viljan och mänskans strävan att utgående från de förutsättningar som finns, forma livet och den gemensamma tillvaron till det bästa. Förutsättningar som vi märkt förändras, såväl nationellt som globalt. Och även om man inte kommer hela vägen på enbart vilja, så kommer man bra långt om man är tillräckligt många som vill något och på lika villkor bestämmer sig för att arbeta tillsammans.
Meh! Vad vill hon säga IKVÄLL DÅ, kanske ni nu tänker. Har hon inget nytt att komma med?
Jo, jag vill säga att nu tycker jag att vi alla tar ett steg tillbaka och låser dörren till taställningskammaren (taas sama kamari suomeksi). Sen börjar vi om och tar ett steg i taget tills vi vet om det kan låta sig göras.
Då ser vi om vi också vill, göra det.
Linda gillar läget 