Jag vet att hon gör det för att hon månar om mig. För att hon vill mig väl. Med god framförhållning levererar hon entusiastiskt goda råd om vad jag borde göra och vart jag borde ta mig. Och ibland säger hon åt mig om jag har för bråttom och borde sänka tempot. Jag tror faktiskt att hon tycker om mig, på riktigt.
Men trots att det är fråga om kärleksfull omsorg måste jag erkänna att jag mellan varven blir lite irriterad på henne. Det kan nämligen bli för mycket av det goda. De gånger som jag kanske inte hör henne direkt tjatar hon något fruktansvärt, vilket slutar med att jag starkt överväger att öppna bildörren och sparka ut henne. Efter några år tillsammans har jag insett att kärlek kan kväva.
Ändå var det inte hennes kärlek som igår rågade måttet, utan snarare bristen på den. Kärleksbrist i kombination med ouppmärksamhet när jag för en gångs skull verkligen behövde båda. Annars kan hon gnata öronen av mig, men när hastighetsbegränsningen plötsligt sänks till 60 och det står en fartkamera där, då bestämmer hon sig mitt i allt för att hålla käft. Jag som avskyr att spärra upp ögonen och gapa på bild.
Ta det här som ett löfte: om det någonsin händer igen, blir det jag som gör om din rutt. För gott.
Dumkärring.
Linda gillar läget 