Det är något rogivande över tegelväggar som för länge sedan murats. Fogarna är aningens ojämna mellan alla de rader av stenar som lugnt och stilla böljar fram. Här har inte det perfekta varit målet, utan det funktionella. Vilket har gjort slutresultatet mer levande. Naturligtvis är det rakt, det måste det vara och något annat tillåter inte murarens yrkesstolthet, men det är ändå inte rakt. Själv tror jag att det haft stor betydelse för de kossor som för länge sedan stod där och idisslade medan de spanade ut genom fönstret. Jag tror att de hade ett bra liv. Och ett lyckligt sådant.
Varför? Jo, de böljande väggarna står där för att erbjuda det som de är bäst på: skydd. Och värme. Utan att kräva något i gengäld. Med det inte sagt att väggarna inte skulle veta sitt värde, eftersom värme och skydd är något av det förnämsta som något eller någon kan ge en. Men väggar som på ytan inte är perfekta tränger sig inte på, de begär inget av dem som de inhyser. Allra minst perfektionism. Varför begära av andra det som man själv inte kan ge eller vara?
Det är kanske något som vi alla kunde fråga oss – mellan varven.
Linda gillar läget 