Jag tar mamma i handen medan vi tyst och sammanbitet skyndar iväg från avdelningen för intervallvård. Bort från den upprörda stämman bakom oss, bort från honom som inte vill bli lämnad kvar: svik mig inte! Så konstigt minnet ändå är, hinner jag tänka. Under många av de samtal min pappa och jag har går mycket av hans tid åt till att leta ord för det han vill säga, men i den stunden hittar han på nolltid plågsamt rätt uttryck. Ord som inte bara speglar hans känsla av övergivenhet utan på samma gång lyckas hugga våra hjärtan i små små bitar: Svik. Mig. Inte.
För några dagar sedan satt vi vid köksbordet, hans fru och tre döttrar. Framför oss hade vi den blankett som skulle fyllas i inför den första vistelsen vid avdelningen. Tillsammans skulle vi formulera vilka speciella önskemål vi har inför vården, typiska personlighetsdrag som han har, intressen och annat som är av betydelse för att vårdarna på bästa sätt ska kunna stöda och hjälpa honom under de dagar som mamma äntligen får möjlighet att vila och samla krafter. Grunduppgifterna gick bra. Namn på barn, barnbarn, barnbarnsbarn och alla hundar var bara att lista. Sjukdomar och medicinering klarade vi också, likaså personlighetsdrag. Det sista åtföljt av ett sorgset konstaterande av att vi saknar honom, vår glade prick, fixaren. Sen kom vi till de speciella önskemålen och där måste vi stanna upp, vad kan och får man egentligen önska? Inledningsvis kom vi bara på en sak: Var snälla med honom. Han är den som tagit hand om och under alla år funnits där för oss, men nu behöver han någon som under några dagar tar hand om honom. För nu räcker vi inte riktigt till.
Efter de här sista veckorna, månaderna och åren med minnessjukdomen ständigt närvarande. Efter alla rapporter och konstateranden om att vi finländare blir allt äldre medan den arbetsföra befolkningen minskar. Efter diskussioner om äldrevård, vårddimensionering och minskat antal vårdplatser. Efter politiska diskussioner genom vilka man vill stoppa människor vid vårt lands gränser, människor som vill komma hit för att arbeta men också människor som behöver få komma för att få trygghet. Efter allt detta sammantaget, så vet jag inte längre vad jag ska tänka annat än att vi på alla nivåer behöver människor som är snälla med och för våra äldre.
Vi behöver en lösningsfokuserad politisk vilja och det samma gäller för vårdadministrationen. Vi behöver vårdare som ges goda villkor och som på riktigt visas uppskattning för det värdefulla arbete de gör. Vi behöver förnuft. Och snällhet. Ingen ska behöva vara rädd för att bli äldre, för att inte bli omhändertagen eller få vård när man behöver. Och ingen närståendevårdare ska behöva köra slut på sig själv.
Ingen.
Linda gillar läget 