Nu vilar du äntligen tryggt i skäri-jord pappa, har du märkt det? Och även om en hel del inte gick som vi hade tänkt (så som det ofta blir i den här familjen) så blev dagen ändå exakt så som den skulle. Redan för några veckor sedan skrinlade vi våra planer på att själva tillverka din urna men råkade istället hitta den allra vackraste av urnor ute på det stora internätet. Den heter Syli – Famn, är rund till formen och gjord av björkfanér så att årsringarna framträder för att visa på allt det vackra i det levda liv som varit. Enligt gammal folktro är det dessutom björken som skyddar oss människobarn, precis som när vi som små fick krypa upp i din stora varma famn. När vi såg den visste vi att du skulle få det bra i den.
Redan i fredags hämtade vi hem dig till rätt sida av bron så att du skulle få tillbringa de sista dygnen hemma innan vi alla tillsammans skulle fira ner dig i din lilla grop. Jag vet inte vad du och mamma pratade om under den tiden, men jag hoppas att ni kanske hann diskutera allt det där som inte lät sig diskuteras under åren vi långsamt förlorade dig.
Eftersom vi skulle köra kortege med dig har vi i veckan också tvättat och sett över alla de veteranbilar som vi tack vare dig äger. Vi ville att du för sista gången skulle få se alla de byar som du sprungit i sedan barn och ännu igår hade vi stora planer på ett skärgårdsvarv, men av olika omständigheter förkortades varvet drastisk till att enbart omfatta Ståochstu, din hemgård (mer om det senare). Mamma har bakat bullar och fixat jordgubbskaka och ditt äldsta barn har planerat vilka blommor som vi ska lägga på din grav. Och kan du fatta, stenen som de hade sagt skulle komma först om ca två månader (dvs inte på en tid ännu) kom för bara några dagar sedan! Är det kanske du som ligger bakom det? Den är rent vacker och heter förresten Saaristo – Skärgård vilket gör att du nu får sova i Skärgårdens Famn.
Jag skrev mer om det senare… Nåväl: vi beslöt att vi alla skulle träffas här och fördela oss i bilarna innan vi åkte iväg. PV som var den ena av dina stora stoltheter längst fram och därefter i varierad ordningsföljd Volvo 144 (diplomatbilen) 245 (arbetsbilen som klarar allt), Amazon (den coola) och naturligtvis gula VW, Bubblan som var en av de första bilarna som du renoverade innan du fastnade för Volvo. Så vi fördelade oss och stuvade in oss. Kärnfamiljen i PV och mamma med dig i famnen:
Och sen de andra. Lite tid tog det att få fast barnskyddet i 245 i vilket släktens allra yngsta fröken skulle hysas. I bagageutrymmet lastade vi dessutom in mammas rollator och en spade (eftersom vi meddelat att vi själva täcker graven). Men efter att jag lyft in de två sakerna hann jag tänka att om någon stoppar oss nu har vi kanske en hel del att förklara…
Och alla andra…
Och med det var vi iväg! Hur långt kom vi? Ganska exakt 200 meter innan PV drog efter andan för att sedan stillsamt ge upp. Med många mekaniker på samma lilla yta fick vi snabbt domen: brytarspetsarna behöver bytas. Men som vi konstaterade: allt var precis som vanligt med dig och dina gamla bilar – de stannar ibland (eller ganska ofta som din Karin sa…).
Vi lät oss dock inte tyngas ner av det utan rullade PV till närmaste busshållplats (här kommer ändå aldrig några bussar då det är vi som är glesbygdens ansikte utåt) re-groupade och började om. Den här gången i 144:
Så efter ett varv via Norra Vallgrund, in genom ena grinden och ut genom andra, vände vi tillbaka mot Replot och begravningsplan. Någonstans där mellan byarna var vi fem före att behöva stiga ur och gå (min son uppskattade tydligen inte mamma och två moster-co-drivers i baksätet men efter att mommo förklarat att det är chauffören som ansvarar för körningen så lugnade vi ner oss).
Prick klockan 13 körde vi in vid begravningsplan. Lastade ur dig, spaden och rollatorn och traskade iväg mot din sten för att sen få bevittna det finaste på länge: lilla grabben, släktens yngste lille kille ville vara den som täckte graven för släktens äldste – och som han jobbade!
Efter det lade vi på blommorna och sjöng Bred dina vida vingar, precis så som din älskade Karin ville.
Och sen… blev det jordgubbstårta, bullar och en kollapsad el-fåtölj (fast den började inte brinna, lovar, vi tar det sen!).
Och vet du pappa, som jag skrev i början blev det trots allt precis så som vi hade tänkt det. Även om det kändes konstigt att hålla dig och din urna i famnen, så kändes det ändå varmt, tryggt och nära. Som mellansystern sa: tänk att man väger ungefär lika mycket när man kommer som när man går: 3-5 kg aska återstår nu av en stor stark människokropp. Och förutom det …. många många minnen, känslor och obegränsad kärlek.
Ha det så bra pappa, vi ses en annan dag!
Linda gillar läget 