Jag tog bara ett foto på din begravning – ett! Jag som brukar fota hela tiden. Bilden tog jag samtidigt som vi gick ut från församlingshemmet då jag med ens insåg att nu var den här etappen över. Dagen som jag gruvat mig för men som sist och slutligen blev varm och fin, bitvis till och med glad. På fotot som i sin tur togs av det fotografi som vi hade framme, har du samma glada min som du skulle ha haft om du suttit där bland oss alla, din familj, dina släktingar, vänner och arbetskamrater från förr. Jag tänker att du skulle ha njutit av varje sekund och jag hoppas att du kände att vi var många där som tyckt om och uppskattat dig, som var glada över att du har funnits i våra liv och som nu saknar dig.
Medan vi ännu satt i kyrkans allvarsamma tystnad kunde vi höra dina fina barnbarnsbarn som pratade och skrattade, precis så där som du ville att det skulle vara när man samlas. Dina barnbarn hjälpte till på olika sätt och några av dem bar tillsammans med dina svärsöner ut kistan. Alla fanns där för dig på samma sätt som du så många gånger hjälpt och funnits där för dem. Och vet du pappa, i bänkarna satt så många människor och alla var de där för din skull. Under minnesstunden fortsatte vi på samma sätt. Vi åt tillsammans, umgicks och pratade. Så där som man gjorde förr men som vi lite tappade bort under corona-åren. Och efter att prästen hade hjälpt lilla grabben med första tårtbiten hämtade han hur mycket tårta som helst, medan allra minsta fröken gick på värsta charmoffensiven mellan borden.
Du kanske undrar varför vi inte la dig i jorden direkt? Jo, vi ville inte att du som alltid har varit så frusen av dig, särskilt under de sista åren, ska behöva ligga i kall jord. Dessutom vet vi hur alla fryser den här typen av dagar när man är sorgsen ända inifrån och ut och marsluften ännu inte värmer. Du får helt enkelt vänta tills sommaren men då du, ska du för sista gången få åka Volvo-kortege i sommarsol och ljumma vindar innan vi bäddar ner dig i samma jord som många av dina bröder, släktingar och vänner redan vilar i. Just nu står där ett kors med ditt namn på och framför det finns alla vackra blommor du fick. Om du varit dit och kikat kanske du märkte att vi istället för ett vitt kors lade dit ett tjärat, visst doftar det gott? Så som det ofta doftat på backen här hemma när du tjärat allt som bara gått. (Här vill jag passa på att säga att om du fanns någonstans i närheten av begravningsplatsen medan vi fixade det på plats så är jag ledsen att jag sa s*t*n, men det var mest åt mig själv för att jag inte fattade att det inte är så smart att försöka vrida ett träkors rakt när en annan person redan slagit ner det x antal centimeter i halvfrusen jord. Förlåt pappa.)
Men innan vi kommer så långt som till veteranbilskortege behöver vi få mamma på benen igen. Som du märkte gick hon inte själv i lördags utan vi behövde låna en rullstol åt henne. Dagen efter din kistläggning föll hon så illa i farstun att hon bröt lårbenet och efter två veckor på sjukhus kom hon hem samma dag som begravningen. Du har alltid sagt att hon är så klok och klarar nästan vad som helst och än en gång kunde vi konstatera detsamma. Mitt i all lessenhet är hon uppe och tränar i förhoppningen om att hon så småningom ska kunna klara sig själv igen och när dagarna blir längre också kunna gå ut till sina blomrabatter. Vi förstår att du är orolig för henne men vi lovar att vi gör vårt bästa för att se efter med henne. Riktigt på sant.
Så om inte förr ses vi till sommaren pappa och vet du, dit är det egentligen inte så långt nu när första halvan av mars snart är förbi. Som vanligt den här tiden är nätterna kalla men allt oftare visar sig solen och jobbar hårt på både snödrivor och isflak så att vi får känna att det trots allt finns ett inslag av hopp i luften.
Hoppas att du har det bra där du är och har hunnit träffa många av de människor som du saknat så länge! Hälsa till alla vi känner! och…
ta hand om dig.
Linda gillar läget 