Ville du något?

Käre Herr Lord Al Mighty,

Jag skriver till dig eftersom jag inte klarar av att tolka de subtila vinkar som du har gett mig under dagen. Det kan förstås vara så att jag har drabbats av semesterhjärna eller så är jag bara allmänt dum – vad vet jag? Men istället för att grubbla mig tokig på vad det är som du egentligen vill säga mig, tänkte jag att det är bäst att fråga rakt ut. Rensa luften liksom.

Är det kanske så att du inte vill att jag ska cykla? Jag menar, i så fall finns det många sätt att säga just en sån sak på. Man behöver inte ha mig att kränga upp cykeln bakpå cykelställningen på min lilla Citroen för att sedan ratta iväg till grannbyn för att sedan YTTERLIGARE låta mig kämpa loss eländet och trampa iväg halvvägs till följande grannby innan kedjan hoppar av och kilar fast sig (något så förbannat). Ärligt sagt tycker jag sånt är snudd på småaktigt. Varför sa du det inte bara direkt, hemma på min gårdsplan?

Tro mig, jag om någon fattar att kommunikation är svårt. Men förstår du, det blir så lätt fel när man tassar på tå kring varandra. Själv håller jag som bäst på att lära mig att inte tassa utan stadigt lägga ner foten när det kommer till sådant jag vill eller inte vill.

Kunde vi alltså göra så att vi båda försöker göra lite bättre ifrån oss på den fronten?

Tack på förhand.

Det suger – suger det?

Har ni tänkt på hur mycket tid och ansträngning vi lägger på att bli vuxna? På att växa till oss, samla erfarenhet, mogna, tråna, vänta och längta. Fullt övertygade om att allt kommer att lösa sig så fort vi når det magiska vuxenstrecket. Då kommer vi äntligen att få göra vad vi vill och vågar! Det blir Happy Hour dygnet runt, typ.

Och det blir det ju faktiskt. Uppskattningsvis i någon månad. Tills man inser att saker och ting inte har en benägenhet att lösa sig av sig självt utan att man måste lösa dem. Man måste jobba för att få in lite cash för att sedan lägga största delen av dem på löpande utgifter. På hyror och försäkringar. Mat och kläder.

Men man härdar ut, biter ihop och betalar bort. För försäkringar man aldrig utnyttjar och mat som långsamt täpper till blodkärlen. Så småningom övergår man från att betala hyror till att låna pengar för att köpa bostad eller bygga hus. Allt för att få vara vuxen och bekymmerslös.

Sen om man har tur får man barn. Barn som i en millisekund går från blöjor till fem före moped. Barn som man älskar och därför vill ge en bra start i livet.

Vuxenheten kostar på, helt enkelt. Inte bara när det kommer till materiella och fysiska medel utan också gällande det att vara en vuxen bland andra vuxna. Ta tha word of the modern society: konsensus. Diskussion, delaktighet, demokrati. I ditt hem, på din arbetsplats, i samhället. Ibland, efter att jag betalat alla räkningar eller suttit på ett långt möte där alla behöver få göra sin röst hörd, smyger sig tanken försiktigt på: tänk om man skulle få vara barn igen?

Fast fan – vem vill egentligen vara det?