Kära Dag Bok,

IMG_20190127_140304_079.jpg

Idag tog vi oss över isen till villan. Först gick det jättebra för många skotrar hade kört upp breda spår. Så vi kunde gå snabbt. Sen hade skotrarna svängt åt ett annat håll än det vi skulle till, så då måste vi göra egna spår. Då gick vi lite långsammare. Fast vi gnällde inte för vi är stora nu. Dessutom var det jättekallt så om man skulle ha stannat och gnällt skulle man ha frusit jättemycket. Det är sånt man lär sig med åren.

Sen kom vi fram till villan. Och så gick vi till den andra holmen som är vår. Den som vi inte får bygga något på, men det gnäller vi inte heller för. Där hade stora granar blåst omkull så en annan helg måste vi ta motorsågen och reda upp. Vi vill ju att holmen ska vara fin under tiden då vi inte bygger en sommarstuga.

Sen gick vi tillbaka. Vid bastun hade någon glömt en simfot. Och då tänkte vi att vintern säkert kom fort i år. Så fort att man bara hann ta av sig sin ena simfot. Eller så var det någon som hade haft jättebråttom så där annars bara. Men det är ju onödigt, sånt kanske man också borde lära sig med åren. Att inte stressa.

Sen gick vi tillbaka över isen.

Snipp snapp snut så var den dagen slut.

 

Pussochkram. Litetam.

Efter att jag pausat min blogg (eller på ren svenska: aktivt förträngt att jag har en sådan) tänkte jag att det nu kanske skulle vara dags att ta tag i den igen. Fatta att jag inte skrivit något här sen den sjätte december! En sexa. Enkel sexa. Plus en tolva. Etta. Tvåa. Eller hur det nu var man ska uttrycka sig i bingotermer… Sen tog det av olika orsaker tvärstopp.

Egentligen är det inget ovanligt med det, det kan bli så ibland. Skrivlusten försvinner, glädjen att uttrycka sig likaså. Schlabamm så är allt borta. Och även om jag aldrig haft några big influencerdreams med sponsringsavtal på miljoner och fria resor ‘round the Globe, så har jag väl ändå någon slags tanke bakom det jag gör. Det jag skriver ska ge mer än det tar.

Men nu är jag här igen. Eventuellt och händelsevis. Och trots att jag kanske inte säger något annat världsomvälvande idag ska jag passa på att uppmärksamma er på de ord som Drottning Elisabeth II sa häromdagen: tala väl om varandra.

Jag tror att hon är något på spåret där. The Grand Old Lady.

 

Bränd

Ibland överraskar man sig själv. Ordentligt. Typ som igår när jag plötsligt bestämde mig för att svepa ihop en pepparkaksdeg från scratch. Ibland överraskar livet en tillbaka. Så till den milda grad att det visade sig att vi hemma i köksskåpet faktiskt hade alla kryddor som behövdes. Kan ni förstå – nejlika, ingefära och kardemumma, bara så där! Men för att jag inte skulle gå där och tro att life always is a happy place, tog vetemjölet slut halvvägs i processen. Nån måtta får det väl vara.

Som ni säkert vet ska man inte baka ut kakorna direkt, utan degen ska få vila i kylskåpet tills nästa dag. Vilket innebär att själva kaktillverkningen ägde rum för några timmar sedan. Just nu finns i mitt kök två plåtar med fint bruna pepparkakor och en där kakorna skiftar mer åt det svarta hållet. I samband med att just den var inne i ugnen fick jag nämligen ansvaret för ett litet hundbarnbarn som ännu inte är helt rumsrent. Eftersom hundbarn fungerar exakt som mänskobarn visste jag att när han försvinner utom synhåll och ger noll ljud ifrån sig, hänger det på sekunder. Jag sprang alltså, men hann ändå inte. Medan jag torkade hundlämningar i grovköket förkolnade pepparkakorna i andra änden av huset. Shit happened, so to say.

Hundbarn, mänskobarn. Pepparkakor, liv. Dagen lärde mig ändå något, att inte hålla på med för många saker på en gång. Den lärde mig att obehagliga överraskningar infinner sig när man minst behöver dem.

Och dessutom, att samma obehagliga överraskningar kan komma i de mest charmiga förpackningar som någonsin tillverkats.

 

 

På västfronten intet nytt

isen lägger sig

Precis som alla andra år före det här börjar isen så sakteliga lägga sig över fjärdar och sjöar. På bilden från idag ser ni hur den växer sig längre och längre ut från Vasas strandpromenad. Från storstadens puls kanske någon skulle säga, men då kanske jag skulle replikera med att pulsen i det här fallet närmast kan betraktas som en flatliner. Ingen rytm, bara stilla väntan.

Själv har jag också stilla väntat, på mitt fönsterförsedda kuvert från farbror polisen. Eftersom bilen som jag framförde utan att ”iaktta den med vägmärke angivna körhastigheten” inte är registrerad i mitt namn utan i min mans, har jag redan krupit till korset en gång. Prydligt och sanningsenligt skrev jag till farbror P att bilen ifråga inte rattades av ”Herr Ahlbäck, utan Fru. Tyvärr.” Varpå Mr. P. snällt sände ett nytt fönsterkuvert innehållande en sprillans ny lapp där jag får skämmas i eget namn: Linda Sofia Karinsdotter ska nu ut med 200 euro för att den vägen göra rätt för sig. Linda Sofia Karinsdotter ska hädanefter alltid hålla hastighetsgränsen. Promise.

När min väntan på rättsliga följder nu är slut tänkte jag att jag skulle inleda väntan på lust. Lust att skriva. Lust att prata, det vill säga begripligt. Den förmågan tycks nämligen vara på avtagande. Lust att ta tag i saker. Att avsluta. Eller överlåta.

Själv tänker jag att allt nog blir bra till sist. På något sätt. Jag tänker att lösningar är till för att sökas och att de lösningarna är större än oss enskilda mänskor. Fast ibland misströstar jag när jag ser hur vi mänskobarn krampaktigt håller fast vid oförrätter. När jag ser hur vi lägger större vikt vid att göda våra motsättningar än att jämna ut dem. Hur vi väcker nya rädslor istället för att stilla de vi redan har. Ta till exempel min holme. Även om den är belägen i samma blåa vatten som ligger där så stilla.

Blir det nog fan så besvärligt att flytta den.