Det är länge sen jag skrivit nu pappa men inte för att jag glömt dig utan för att det ännu finns så mycket kvar av dig här på backen. Under sommaren och hösten har jag sett dig i alla de väggar som du under åren rest, på gårdsplanen som du plogade om vintrarna och i uthusen där du allra helst höll till med något av dina projekt. Jag har också kunnat se dig i alla de verktyg och annat nyttigt som vi ännu hittar på de mest märkliga ställen. Du som ett helt liv varit en man som hållit ordning och reda på dina saker blev under de sista åren fantastiskt uppfinningsrik när det kom till olika förvaringslösningar för allt från hammare till räkningar. Både hemma och i ditt jobb hade du hållit stenkoll på allt pappersarbete ända tills du inte längre förstod formuleringar och innebörder i olika dokument. När förståelsen inte längre fanns kastades alla papper in i lådor under sängen, långt innan vi förstod att något var fel.
Men det var då och nu är nu, så vi lämnar det. Jag hoppas att du fortsättningsvis har det bra där du är! Jag hoppas att sommarsolen har värmt också ditt ansikte och att du fått höra vågorna slå mot den steniga stranden. Snabb fråga: får du tillräckligt med ”riktigt” smör på dina smörgåsar, så där som du ville ha det i ett tjockt lager? Här skär de ner så väldans på mat till de äldre men jag tänker att ni kanske inte har samma utmaningar där? Du behöver knappast bry dig om vilken effekt du ska ha på mikron när du värmer maten? Hoppas innerligt att allt det där med ”land av mjölk och honung” är sant, jag tänker att du mår då va?
Men pappa, du kanske undrar varför jag skriver just ikväll? Jo vi har gått genom en mängd av allt det du sparat. Vi har sett på brev som du skrivit och fått, räkningar som du tagit mot (och ibland varit upprörd över), olika berättelser och insändare som du skrivit för att få fram vad som var viktigt för dig. Du har skrivit om de Geer moräner, skolor, vägar, vatten och viktiga personer i skärgårdens historia – för att nämna en del. Du engagerade dig och ville så mycket, något som inte alltid var lätt. Jag som var minst minns inte så mycket från de åren men de andra har berättat hur människor ofta var arga på dig. Hur man ringde och skrek åt dig när man tyckte att du lade dig i. Så var det ändå inte alltid, andra gånger fick du tack och uppmuntran.
I alla fall, jag tänker att du och jag hade och har det gemensamt: skrivandet. Under dagarna som gått har vi hittat brev som jag skrev åt dig för 30-40 år sedan, brev från olika sommarjobb eller annars bara skrivna när jag hade svårt att uttrycka högt vad jag ville få fram. I ett av dessa brev framställer jag hövligt en begäran om att få ta Volvon till Maxmo-dansen istället för den Seat som var ”flickornas gemensamma bil”. Som argument för detta arrangemang skriver jag att det är jag som ska vara chaufför (jag hade tydligen redan då ett stort förtroende för mig själv) men sen fegar jag ändå ur med hänvisning till att parkeringen i Maxmo brukar vara rätt råjsig. Jag har också skrivit farsdagsdikter till dig, någon enstaka haiku och en enorm mängd snällingsbevis. De senast nämnda skrevs alla i åldern 10 minus (utom ett som jag skrev i vuxen ålder när jag inte hade så mycket cash till en farsdagspresent. Lite patetiskt men vad gör man?)
Men pappa, minns du när vi för något år sedan tillsammans skrattade rått åt rubriken i en av våra lokala dagstidningar: ”Papp brann i pannrummet”? Jag tänker ibland på att nu har du ju på riktigt verkligen brunnit, även om det inte var i pannrummet utan ägde rum så att säga i ett mer ceremoniellt utrymme. Om du var här nu och frisk, tror jag att vi skulle skratta lika rått. Det var nämligen inte bara skrivandet vi delade utan också humorn.
Så pappa, nu ska jag snart slarva mig iväg till sängen men innan jag går har du kanske sett att vi höstbäddat åt dig med ljung och granris? Även om min ena syster säger att det faktiskt inte heter ljung när det är många färger involverade utan att det då är fråga om calluna. Eftersom jag själv aldrig minns just ordet det utan istället bara cojones kör jag med det, men det gillar de inte heller… fatta de är aldrig nöjda! Du borde ännu vara här och försvara din minsta men nu är du ju inte det så då måste jag försöka bita ifrån själv (och jag biter ganska bra nu). Och med det konstaterandet: blir det nattinatti från mig.
Ta hand om dig pappa, så ses vi en annan dag!
Linda gillar läget 