Syre

Det är hon som är mittpunkten i våra liv. När vi inte orkar och nästan ger upp, bär hon oss. När vi ibland misslyckas eller gör bort oss, är det hon som tröstar. Utan förebråelser eller fördömanden, enbart villkorslös kärlek.

Det är hon som tar hand om inte bara oss utan också våra barn och deras barn. Hon som trots allt sämre syn verkligen ser oss alla. Inte med sina ögon, utan med hjärtat.

Och det är när hon tvingas kämpa för att få ner syre i sina lungor, som vi alla nästan kvävs.

Mamma

Livet

Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.

Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.

Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.

Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.

Idag stod jag bredvid.

 

 

Är hon varg?

Med stora ögon tittade den lille killen på oss medan han något tveksamt upprepade sin fråga: ”är hon … varg?” Febrilt tänkte vi efter vad det kunde vara som han syftade på innan det plötsligt slog oss. Nej! Hon är inte Varg – hon är arg, sa vi. Och försökte med våra ansiktsuttryck visa vad det betyder att vara arg, innan vi tillsammans fortsatte läsningen. Språkinlärning när den är som bäst: den som inte förstår vågar fråga. Den andra använder alla medel som står till buds för att svara.

Men sen, i bilen på väg hemåt, tänkte jag att det egentligen inte är så stor skillnad mellan arg och varg. Själv kan jag bli jättevarg mellan varven, morra, väsa och ha mig. Varg på allt och alla. Så vansinnigt varg att jag nästan inte vet till mig. Nästan så att om jag hittade någon att bita skulle jag slå ihop käftarna. Hårt.

Typ som nu.

Sällskap ikväll, någon?

 

 

Närdemokrati och annat spännande

Under de senaste åren har det snackats mycket om närdemokrati. Man har funderat på allt från vad det nu riktigt är och hur det fungerar, till om det faktiskt är det som vi ägnar oss åt här ute i (o)bygden. Själv tänker jag att närdemokrati betyder att vi som medborgare har möjlighet till direkt inflytande över politik och förvaltning i det område där vi går och lägger oss till natten. Om min säng mestadels står i Replot som finns i Korsholm – har jag möjlighet att påverka det som händer runtomkring mig. Jag får rösta i kommunalval, jag kan lämna in initiativ och jag kan kontakta förtroendevalda när något bekymrar mig eller jag har en så fruktansvärt bra idé att jag knappt kan sova om natten.

Så långt den tydliga biten. Sen återstår frågan om huruvida det är närdemokrati som vi till vardags sysslar med och hur bra vi egentligen lyckas med det. En fråga på vilken jag väl ändå vill svara ja, även om det naturligtvis alltid finns rum för förbättring och tur är väl det. Vad skulle vi ta oss till om allt bara funkade, om vi ansåg oss vara färdiga? Demokratiska till döds, liksom.

Men om vi nu lyfter blicken högre och kikar över Replotbron (har ni inte en Replotbro kan ni ta något annat stort) mot nationen och riksdagsvalet, så märker vi ganska snart att vårt Finland inte är så där fruktansvärt stort, typ som en mindre kinesisk stad. Ett tydligt tecken på det är att vi känner hälften av riksdagsvalskandidaterna och är släkt i minst tredje led med en femtedel av dem. Så vad innebär det? Närdemokrati på nationell nivå.

Vi känner dem och de känner oss. Alla har vi gemensamma släktingar eller bekanta. Vi har gått i de samma skolorna, lekt i samma områden, gått på samma bio. Och vare sig vi pratar svenska eller finska så finns alla på ett telefonsamtals avstånd. God dag eller Hyvää päivää bara, och så kastar vi fram vad vi har på hjärtat.

Här finns partier för alla önskemål. Riksdagskvinnor- och män med olika specialkompetenser och målsättningar. Det finns de som redan suttit med en tid och det finns de som engagerat vill ge sig in i det hela. Vi har stadsmänskor och landsbygdsmänskor och de som är lite av allt. Mänskor som oss. Som lever i vår verklighet och inte bara vill upprätthålla den utan också förbättra.

Så vad vill jag säga med det? Att det inte finns en ursäkt i världen som skulle täcka upp för det att inte gå och rösta.

Ingen, så pallra er iväg på söndag.

(Själv röstar jag på SFP och nummer 45, Ingo – för ny energi och fräscha ögon!)