Precis som alla andra år före det här börjar isen så sakteliga lägga sig över fjärdar och sjöar. På bilden från idag ser ni hur den växer sig längre och längre ut från Vasas strandpromenad. Från storstadens puls kanske någon skulle säga, men då kanske jag skulle replikera med att pulsen i det här fallet närmast kan betraktas som en flatliner. Ingen rytm, bara stilla väntan.
Själv har jag också stilla väntat, på mitt fönsterförsedda kuvert från farbror polisen. Eftersom bilen som jag framförde utan att ”iaktta den med vägmärke angivna körhastigheten” inte är registrerad i mitt namn utan i min mans, har jag redan krupit till korset en gång. Prydligt och sanningsenligt skrev jag till farbror P att bilen ifråga inte rattades av ”Herr Ahlbäck, utan Fru. Tyvärr.” Varpå Mr. P. snällt sände ett nytt fönsterkuvert innehållande en sprillans ny lapp där jag får skämmas i eget namn: Linda Sofia Karinsdotter ska nu ut med 200 euro för att den vägen göra rätt för sig. Linda Sofia Karinsdotter ska hädanefter alltid hålla hastighetsgränsen. Promise.
När min väntan på rättsliga följder nu är slut tänkte jag att jag skulle inleda väntan på lust. Lust att skriva. Lust att prata, det vill säga begripligt. Den förmågan tycks nämligen vara på avtagande. Lust att ta tag i saker. Att avsluta. Eller överlåta.
Själv tänker jag att allt nog blir bra till sist. På något sätt. Jag tänker att lösningar är till för att sökas och att de lösningarna är större än oss enskilda mänskor. Fast ibland misströstar jag när jag ser hur vi mänskobarn krampaktigt håller fast vid oförrätter. När jag ser hur vi lägger större vikt vid att göda våra motsättningar än att jämna ut dem. Hur vi väcker nya rädslor istället för att stilla de vi redan har. Ta till exempel min holme. Även om den är belägen i samma blåa vatten som ligger där så stilla.
Blir det nog fan så besvärligt att flytta den.
Linda gillar läget 